En avdammad barnboksklassiker från tjugotalet, blir i en mycket fri bearbetning en aktuell, politiskt välriktad känga mot vuxenvärldens hela attityd och ovilja att ta barn och deras åsikter på allvar.

Barnperspektivet är helgjutet. Och entusiasmen, ivern och pirrigheten i salongen är alldeles magisk när teaterillusionen bryts och barnen blir makthavare. På riktigt. Det är just det som är Backas storhet. Den totala avsaknaden av klapp på huvudet-teater och istället en kirurgisk fingertoppskänsla vilken gång efter annan förmår hitta nivån som når rätt in i den unga publiken och får oss andra att önska oss tillbaka till tiden när vissa saker var helt självklara och andra så oändligt svåra.

Ulf Rönnerstrand är inspirerad i titelrollen. Bedårande men med nödvändigt bett. Konungamanteln och kronan, oversized såklart, axlas galant. Med gapande mun och ivrigt, smått trumpet kroppsspråk söker han febrilt sanningen och en vän. Ylva Olaison är en annan favorit, men samtliga gör förstås en gedigen insats, så även den skickliga musikern Stefan Abelsson. Kollektivet talar. Det är guldkant inte bara på Ullas Kassius snyggt strama och snillrika sagoscenografi, utan på hela ensemblen.

Backa Teater is king. Och jag bara längtar tills mina barn är lite större och kan följa med mig på färjan ut till Lindholmen.