Utanförskap i  homofeelgoodformatLindy Larsson, Magnus Schmitz och Mårten Svedberg showar i All you need is love på Malmö stadsteater. Foto: Peter Westrup
Recensioner [2010-03-09]

Utanförskap i homofeelgoodformat

All we need is love av Klas Abrahamsson, Ronny Danielsson, Roger Lybeck och ensemblen
Scen: Malmö Stadsteater
Ort: Skåne
Regi: Ronny Danielsson
Scenografi: Karin Ragnarsson
Ljus: Sven-Erik Andersson
Kostym: Karin Ragnarsson
Mask: Agneta von Gegerfelt
Medverkande: Göran Dyrssen, Lindy Larsson, Kenneth Milldoff, Bashkim Neziraj, Magnus Schmitz, Mårten Svedberg
Videodesign: Signe Krogh
Länk: Malmö stadsteater


RECENSION/TEATER. Lite sång, lite dans, lite naket. All we need is love säger inte bara att vi behöver kärlek utan att vi också behöver prata om homosexualitet. Det pratas roligt, mysigt och med lite svärta på Malmö stadsteater, tycker Maina Arvas.

Ho-ho-ho … homoskämten rullar från scenen, och de varma välvilliga skratten rullar tillbaka från salongen. Det är inga alltför vågade vågor som går höga på Malmö stadsteater när All we need is love har premiär.
   För precis som Beatleslåten som lånat denna nyskrivna pjäs sin titel är mycket av innehållet något som många av oss har hört förut – men som både tål och tyvärr kanske måste höras igen.


Communityteatern har slagit igenom stort i Sverige, teatrar gräver där de står och får fram specialskrivna mer eller mindre dokumentära föreställningar med stoff från olika sociala och lokala grupper.
   Regissören Ronny Danielsson har länge samlat på livsberättelser från Malmöbor. Sex av dessa – baserade på intervjuer med homosexuella män – fick dramatikern Klas Abrahamsson att arbeta med, och till att rörligt levandegöra de stora känslorna på scenen har man koreografen Roger Lybeck. Det hela har blivit en spänstig collageföreställning om kärlek, sex och utanförskap med lite sång, lite dans, lite – nej, rätt mycket! – naket. Upplysning med underhållning – förpackningen är betydligt festligare och mer extrovert än den vanliga dokupjäsens.


Vi flabbar åt fikarumsfördomar och dråpliga normkrockar, lägger huvudet på sned åt gulliga kärlekshistorier, och laddas med explosiv energi eller snörp i bröstet genom den visuella påhittigheten – även om något dansnummer känns lite sökt (dans med duschrumsdörr, dans med laptop …). Ensemblen kommer ut titt som tätt, både i sina berättelser och bokstavligt, ur gymnastikskåp i ett omklädningsrum.


Till större delen är det en föreställning som är mer sugen på det där varma rullande skrattet än på att kasta sig ut för kanten. En mysig medvetandegörandeshow som vill passa både inne i och utanför communityn.
   Men det finns ett par scener som svider, om mörker, förtryck och våld. Och stunder då några av livsskildringarna närmar sig dramatiska berättelser i sin egen rätt, inte bara fragment i en polyfon ämnesföreställning: som Göran Dyrssens nervöst förälskade familjefar, Bashkim Nezirajs charmtroll till fotbollsspelare, Lindy Larssons sjungande man från Bagdad. Och det är en rasande skicklig ensemble överlag.

Maina Arvas

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (22 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare