Plats på scen för vitheten: blå ögon, blont hår och ljusa ansikten. Men så ser det väl nästan alltid ut på scenerna? Ja, och därför har scenkonstkollektivet Sutoda jobbat på att få vitheten att sticka i ögonen på publiken och inte bara passera som oreflekterad norm. Scenljuset lyfter fram slätheten i ensemblens mjölkfärgade ansikten, accentuerar deras gyllenljusa hår och lyser upp deras ögon.
I Variation möter vi en man som har flytt den inskränkta småstadsuppväxten för ett upplyst liv i storstaden där han driver två olika antirasistiska projekt. Jo, han är en vit man med tolkningsföreträde men han tycker sig vara oerhört medveten om det (”Jag skänker pengar, tar debatten, demonstrerar”). Mannen, benämnd K och spelad av Simon Reithner, tycker sig helt enkelt medveten om mycket, sådant som att det heter ”förskola”, inte ”dagis”, och påpekar det gärna för andra.
När han en dag blir kallad på möte på just förskolan med anledning av att hans son Leo har skrikit rasistiska ord till ett annat barn, Rashid, startar en spiral av försvarsmekanismer, fördomar, feltänk och förhastade slutsatser som får djupa konsekvenser. Det är snyggt oförutsägbart vart det hela ska ta vägen, och mycket obehagligt.
Hade den varit lite mer skruvad hade Variation påmint om den typ av tysk svart komedi (inte komedi som i ”skratta högt av glädje” utan som i ”skratta tvångsmässigt av ångest”) som vi såg mycket av på svenska scener för ett par år sedan, med dramatikernamn som Marius von Mayenburg, Dea Loher, Roland Schimmelpfennig och David Gieselmann.
Men Hallbergs text har något mjukare över sig, är inte lika hårt vriden åt det absurda. Dess mer psykologiserande drag tillhör dock inte alltid dess styrkor – bakgrundsberättelsen om relationen mellan mannen och hans mamma blir lite av ett eget spår. Något som både binder ihop och lättar upp är att Malin Persson och Moa Silén, utöver sina roller som barnet och K:s mamma, också alternerar som ett slags metakommenterande inre dialog-röster.
Men det som skapar störst intresse är helt klart det tydliga konceptet för iscensättningen. Att ”de andra” som ska föreställa vara i omtänksamt fokus för K:s välvilja osynliggörs rakt igenom föreställningen blir alltmer påtagligt outhärdligt. Variation blir i Tobias Hagström Ståhls regi en pjäs som till slut drar undan mattan för sig själv, hela uppsättningen blir en illustration av hur K snackar bort sitt eget för givet tagna tolkningsföreträde. Som Silén mot slutet sammanfattar det: ”Jag är trött på dig nu.”
Loading ...
