Allt utom känslaJessica Zandén som Huma Rojo är den enda som lyckas tända glöd i Allt om min mamma på Stockholms stadsteater. Här med Hanna Alström och Marie Richardson i bakgrunden. Foto: Petra Hellberg
Recensioner [2008-11-19]

Allt utom känsla

Allt om min mamma av Samuel Adamson, efter Pedro Almodovar
Scen: Stockholms stadsteater
Ort: Stockholm
Regi: Philip Zandén
Scenografi: Peter Holm
Ljus: Linus Fellbom
Kostym: Sven Haraldsson
Mask: Susanne von Platen
Medverkande: Alexander Stocks, Marie Richardson, Hanna Alström, Jessica Zandén, Jonas Hellman-Driessen med flera
Ljud: Tomas Florhed, Marcus Johansson
Musikarrangemang: Henrik Rambe
Översättning: Mats Kjelbye
Länk: Stockholms stadsteater


RECENSION/TEATER. När Pedro Almodóvars succéfilm Allt om min mamma får svensk teaterpremiär i Samuel Adamson scenbearbetning, i regi av Philip Zandén, kan Maina Arvas inte låta bli att undra varför filmen inte fick förbli en film.

Film är bäst på … nej, inte bio, teater. Åtminstone om man får tro teatern själv, kan man sluta sig till efter att ha kastat ett filmöga på scenrepertoaren. 2008 var inte bara året när ett helt gäng svenska filmregissörer (Björn Runge, Richard Hobert, Colin Nutley, Daniel Lind Lagerlöf) ville testa sina skills på teaterscenen istället för på duken, med ett uppsving för det ”filmiska” scenuttrycket som resultat.
   Det är också året när Stockholms stadsteater storsatsar på manus som gjort filmsuccé. Och precis som med nyligen uppsatta Hedwig and The Angry Inch, Petra von Kants bittra tårar och Cabaret så är det storslagenhet, kult och queer som gäller när nu Pedro Almodóvars film Allt om min mamma får Sverigepremiär som pjäs.


Det är en hett älskad, hett knallfärgad spansk ”tårar och skratt”-film – om Manuela som i sorgearbetet efter sin son Estebans död reser till ungdomens Barcelona för att leta efter pappan, numera vid namn Lola, bland transvestiter, prostituerade och nunnor – som Old Vic Theatre i London lyckades övertala Almodóvar att låta Samuel Adamson scenbearbeta förra året.
   Och man kan inte låta bli att undra varför, när denna bearbetning nu försvenskats av dramaturgen Susanne Marko och regissören Philip Zandén. För trots förutsättningar som Marie Richardson i huvudrollen och en ambition att göra ”filmater” som Zandén uttryckt det – Peter Holms ickescenografi blir en sorts svart filmduk med djup, där maffiga ljudmattor och Linus Fellboms ljus klipper fram överlappande scener – så saknas till slut helt enkelt den viktiga beståndsdel som får det att bära eller brista: känsla.


Det är märkligt, med både Zandéns erotikosande Figaros bröllop på Klarascenen och hans rörliga och laddade Det går an på Parkteatern i livligt minne. Men i det här widescreenformatet syns inte de närbilder och den närvaro som krävs för att tårkanalerna och hjärtat ska fyllas. I föreställningens genomgående oväntat nertonade och bleka nyanser är det bara Jessica Zandén som lyckas gjuta lite eldigt liv i Estebans stora idol, stjärnan Huma Rojo.
   Visst kan man säkert locka en stor publik med affischerna för den här uppsättningen. Men risken är stor att filmälskarna blir besvikna på scenversionen och ångrar att de inte bara stannade hemma med dvd:n, och att teaterälskarna grämer sig över att de inte satsade biljettpengarna på en helt annan pjäs.

Maina Arvas

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (3 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

1
  1. MArianne Jern 2008-12-08 10:53

    Hjärtat fylldes vistt! Vi var helt tagna två 60+ och en 25 åring, vana teaterbesökare.
    Och vi har sett filmen