SufflörenSTORAndreas T Olsson brinner, precis som sufflören för bildning, för ord... och för teater. Foto: Roger Stenberg
Fördjupning [2014-04-24]

Andreas tog sufflörens roll

Andreas T Olsson
Ålder:
34 år
Bor: Gärdet, Stockholm
Familj: Hustru Maria, treårige sonen Edgar
Aktuell med: Sufflören på Tidningen Vi:s teaterbåt 18-19 maj samt under våren och hösten på Dramaten. Medverkar i Amadeus samt till hösten i Tre systrar på Dramaten. Sätter upp In medias res, en politisk cabarét, tillsammans med logekamraten Reuben Sallmander. Premiär 9 maj.
Läser: Mycket pjäser, minst en om dagen
Kuriosa: Sökte Teaterhögskolan som 17-åring, men sprack i första provet. Utbildade sig då till gymnasielärare. Sökte, tolv år senare, scenskolan igen, men kom in först året efter. Som 31-åring var han, efter Claes Månsson, näst äldste scenskoleelev genom tiderna.

INTERVJU. Han är skådespelaren som fick sätta upp sitt examensjobb från Teaterhögskolan – direkt på Dramaten. Recensionerna har varit strålande och hans monolog Sufflören, spelar för fulla hus. Nummer har träffat Andreas T Olsson.

Hej Andreas, Är sufflören ditt alter ego?
– Ja, i mångt och mycket. Sufflören är en person som tycker om att sitta där bland orden, en person som brinner för bildning, precis som jag. När jag skrev pjäsen som ett examensprojekt under mitt sista år på scenskolan gjorde jag det av två anledningar. Vi hade en bra utbildning, men det fanns stora brister, nämligen att vi jobbade för litet med klassiska texter, med Shakespeare, Molière och andra. Marie Göranzon har sagt något väldigt bra, nämligen att ”om man kan spela Shakespeare, då kan man spela allting”. I Sufflören ville jag prova om de klassiska texterna kunde svänga. Min andra drivkraft var att jag ville skriva en satirisk betraktelse över vår tid. Jag tycker om bilden av en tjänsteman som trivs med att vara tjänsteman, trivs med det statiska. Min mentala bild av sufflören är att han sitter fast, precis som Winnie i Becketts pjäs Lyckliga dagar.

Kunde du drömma om att Sufflören skulle bli så uppmärksammad?
– Nej, jag blir varje spelkväll väldigt rörd och glad över det. Jag skrev den och bjöd aktivt in Marie-Louise och Gösta Ekman för att de kanske skulle kunna använda mig till någonting på Dramaten. Jag hade ingen tanke på att hela föreställningen skulle flyttas dit. Så blev Gösta, som jag drömt att få arbeta med, min vän i salongen. Det betydde oerhört mycket att ha honom att spela mot. Under våra samtal upptäckte vi att vi har mycket gemensamma referenser, både vad gäller synen på teater och på livet. Vi är väldigt intresserade av litteratur och av att åka till London för att se teater.

Du inspireras av brittisk dramatik?
– Ja, i synnerhet Alan Ayckbourn. Han är väldigt bra på att överlåta till publiken om hans pjäser är komedier eller tragedier. Till exempel har han sagt: ”Komedi är en väsentlig del av varje pjäs. Utan ljus – hur skulle vi då kunna skapa skugga?” Jag är själv av den bestämda uppfattningen att all teater måste vara underhållande, även om man gör en MacBeth. Men underhållning innebär inte per definition att man måste skratta. Folk som ser Sufflören tycker mycket om att ta till sig humorn i föreställningen. Men för sufflören själv är inget av det han säger roligt, det är bara ett observerande av hans tillvaro.

Vem riktar sig Sufflören till?
– Det roliga är att när jag hade möte med Dramatens marknadsavdelning innan jag skulle göra Sufflören på Lilla scenen, så frågade de mig samma fråga. Då svarade jag att den riktar sig till Tidningen Vi:s läsare. Det är faktiskt sant! Redan i tonåren upptäckte jag Tidningen Vi och Månadsjournalen, tidskrifter som tog kultur och konst på allvar och blandade högt och lågt. Nu har jag fått göra Sufflören både på Dramaten och snart för Tidningen Vi:s läsare. Efter detta kan det väl bara gå utför…

* Den 18 maj spelar Andreas T Olsson Sufflören på Tidningen Vi:s teaterbåt. Läs mer om evenemanget här.

* Denna artikel är tidigare publicerad i Tidningen Vi nr. 3.2014.

Anna Hedelius

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare