Befriande barnsligheterNils Poletti som Witold i Gombrowiczs Ferdydurke. Foto: Jonas Jörneberg
Recensioner [2009-02-23]

Befriande barnsligheter

Ferdydurke av Emma Broström efter Witold Gombrowicz
Scen: Turteatern
Ort: Stockholm
Kostym: Siri Carlheim Gyllensköld
Mask: Linda Sandberg
Medverkande: Nils Poletti, Marie Ahl, Jesper Feldt, David Arnesen, Albin Werle, Emil Malmsten
Regi och bearbetning: Erik Holmström
Scenografi och ljusdesign: Markus Granqvist
Musik och ljuddesign: Stefan Johansson

Länk: Turteatern


RECENSION/TEATER. Turteaterns dramatisering av Witold Gombrowiczs aldrig-växa-upp-roman Ferdydurke rymmer fartfyllda upptåg, groteskerier, hjärta och patos. Men Nummers Birgitta Haglund efterlyser mer svängrum för mångtydigheterna.

Nils Poletti intar stegvis scenen, liksom kollar först om vi är där, om vi är med. Hans roll heter Witold Gombrowicz och hans hår står galet på ända, inte helt olikt Henrys i David Lynchs kultfilm Eraserhead. Absurditeter och groteskerier väntar även här.


Hatten av för Turteatern som vågar satsa på ett Gombrowiczår, en författare som bjuder motstånd mot det konforma och lättsmälta vi översköljs av idag. Romanen Ferdydurke från 1937, i Emma Broströms dramatisering (en bedrift i sig!), är deras tredje uppsättning av polacken.
   30-åriga Witold är på jakt efter det autentiska i människan. Han vägrar mogna, det vill säga förkrympa in i den form som samhället pressar på honom. Han är hellre ”genomträngd av barnslighet”.


Barnsligheter tillåts också på scen, med all rätt. Witold bär stringtrosor under shortsen och vid tillfälle blottas hans bakre, guppande behag. Stjärten har en central plats här – den väcker pockande lustar och blir en symbol för den oskuldsfulla barnrumpan som ska förvandlas till formstöpt ärkeröv.
   Så ock Witold som upptäcker att allt, även han själv, är yta och förställning. Poletti lyckas skaka liv i de abstrakta resonemangen och blir vår sakliga ledsagare, med något sinnesrubbat i blicken.


I andra akten har vi lämnat skolsalen och den ”moderna” flicka som Witold motsträvigt förälskar sig i, för att söka efter en ”stallpojke” – det genuina – i ett thailändskt semesterparadis där turisterna uppträder helvetiskt.
   Erik Holmströms regi gasar på i fartfyllda upptåg, och bromsar där det behövs. Här finns geniala inslag som griper rakt in i samtiden – som när Witold fyller sin dagbok med ordet ”Jag”.


Efter paus börjar det dock gå lite på tomgång. Jag hade önskat mig mer av Gombrovicz språkliga tuggmotstånd också i själva iscensättningen, mer utrymme för mångtydigheter. Men det ryms hjärta och patos i denna föreställning, som i sin ruggiga slutscen skruvar ner övertonerna och låter mörkret lägra sig på allvar.

Birgitta Haglund

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (6 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare