Befriande bitterfittaAnna Lyons (Sara) står som värsta livets DJ på scenen och rattar fram olika röster i ett slags ljudcollage som blir lika mycket radiospel som teater. Foto: Mats Bäcker
Recensioner [2007-11-21]

Befriande bitterfitta

Bitterfittan av Maria Sveland i bearbetning av Marie Persson Hedenius
Scen: Uppsala stadsteater, caféscenen
Ort: Uppsala
Regi: Sara Giese
Scenografi: Sara Giese
Medverkande: Anna Lyons
Länk: Läs mer produktionsfakta & köp biljetter på teaterns hemsida


Sen till skolan, sen till jobbet. Mannen kan inte hämta eftersom han går jour och snart disputerar. Själv måste jag riva av åtta timmar på redaktionen, tigga barnhämtning från skola och fotboll av farföräldrar som har fullt upp att förverkliga sig själva i nya relationer …

… bara för att med magen i vädret kunna stressa iväg med pendeln till Uppsala och recensera en jävla feministpjäs.
   Det är lätt att bli en ”bitterfitta” trots att kalendern säger 2007 och trettiofyra år gamla feministbiblar som Erica Jongs Rädd att flyga numera är så daterade att de bara går att rota fram på antikvariat.
    Det inser också Maria Sveland i sin fiktiva dokumentärroman Bitterfittan, almost based on a true story. Här möter vi Sara som lämnar tvåårig son och en karriärlysten man för att istället dra till ”tönt-Teneriffa” och finna sig själv igen. Men vad hon finner är inte den romantiska tonåringen Sara som bara drömde om kärlek i tvåsamhet, utan den superbittra 30-åringen Sara som precis har sett alla sina visioner i livet söndermalda i äktenskapets och barnafödandets oförsonliga kvarn. Alltså, en rejält uppdaterad feministagenda som ändå blir en naturlig fortsättning på 70-talets systrar och deras slogan ”Det privata är det offentliga”, av Sveland omformulerat till frågeställningen ”Vad är förbannad struktur och vad är privat ångest?”


På scenen är den 224 sidor långa romanen komprimerad till en 1.20 timmar lång monolog. Och det räcker långt. Personligen är jag alltid livrädd för adaptioner beträffande ”bestseller-roman-blir-film-eller-teater”. Det blir sällan bra. Kanske för att man som läsare själv redan har skapat sig bilder och scenarier som sedan krockar med regissörens intentioner. Men här funkar det tack vare Marie Persson Hedenius snygga dramatisering. Ändå har Anna Lyons (huvudpersonen Sara) tilldelats en svår roll av regissören Sara Giese i det att hon samtidigt ska agera tekniker för det text- och ljudcollage som bygger föreställningen. För även om det är en monolog så finns där också många andra röster på scenen: Mannen Johans (hycklande, beklagande), familjerådgivarens (tillrättavisande), Suzanne Bröggers (svikande) med flera. Med snygga voiceovers lyckas Anna Lyons vara dem alla inklusive nyhetsuppläsare för Bitterfitta-manifestet som varvas med käcka 40-tals sånger som Har du sett Herr Kantarell och mer kamprelaterade i stil med Nina Simones I shall be released. Här står Sara som en livets DJ på scenen och rattar spakarna. Det är snyggt och coolt, möjligen med det lilla ”abret” att det ibland just är lite för coolt på bekostnad av att det är svårt att helt känna med bittra Sara som inte vill vara bitter men gång på gång tvingas i rollen av såväl mansgrisiga kollegor som familjen. Någon tår i ögonvrån infinner sig helt enkelt aldrig, trots att igenkänningsfaktorn är skyhög. Högt betyg får föreställningen ändå för Anna Lyons fantastiska rolltolkning och för pjäsens budskap. 


Två frågor bara: varför har alla tidningsredaktioner skickat en kvinnlig recensent på premiärdagen? Om det är några som borde nås av Svelands budskap så är det männen. Vi kvinnor kan bara nicka igenkännande och hålla med.  Och vidare, om pjäsen hade hetat ”Bitterkuken” och varit skriven av en man, hade den också spelats på Uppsala stadsteaters lilla caféscen eller på Dramatens stora scen? 

Ylva Lagercrantz

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare