Reuben Sallmander fick rollen som Bengt Ohlsson för att han, enligt författaren, är snyggare än författaren själv. Foto: Karin Ljungdal
Recensioner [2013-08-31]

Benke talar ut

Jag - Bengt Ohlsson av Bengt Ohlsson
Scen: Brunnsgatan Fyra
Ort: Stockholm
Regi: Bengt Ohlsson
I rollen: Reuben Sallmander
Länk: Brunnsgatan Fyra


RECENSION/TEATER. I självbekännelsernas tid bjussar även författaren Bengt Ohlsson på en monolog om, av och regisserad av sig själv. Reuben Sallmander är brutalärlig i Ohlssons ställe på Brunnsgatan Fyra.

På mitt nattduksbord ligger drygt 1400 sidor dramatikerdagbok av Lars Norén och drygt 1100 sidor Karl Ove Knausgård Min kamp del sex. På Facebook revolterar mitt kvinnliga nätverk med inte alltför mild ironi mot hur manliga genier breder ut sig över boksidor och i samhället. Ja, det här är läget då det är premiär för monologen Jag, Bengt Ohlsson, Bengt Ohlssons navelskådande monolog, som han själv har regisserat och som i jämförelse med ovanstående författarkollegers verk är en bris, en bagatell, rentav en drift med genren.

En timme och tio minuter, det är allt han begär, Bengt Ohlsson i Reuben Sallmanders kropp. Monologen har karaktären av en ståuppkomedi snarare än en pjäs och det leks friskt med metaperspektiven. Vem är vem? Möter vi Bengt i Reubens kropp eller har Reuben lånat sin persona till Bengt?

Att just Reuben Sallmander, en vad vi förstår rätt flyktig bekant till Ohlsson, fått rollen beror i första hand på att han, enligt Ohlsson, är ”en snyggare högtalare” än Bengt själv. Och givetvis på att han är en bättre skådespelare, att han inte, som Ohlsson enligt Ohlsson själv skulle ha gjort, generat står och fumlar och med tilltagande rödfärg på kinderna, stapplar sig genom replikerna. Och visst, Sallmander gör det bra, han lägger pauserna rätt och tvekar på de rätta ställena, gestaltar Ohlssons självdistans med glimten i ögat.

Vad är då behållningen av denna åtminstone till formen brutalärliga självannsakelse? Jag, Bengt Ohlsson är en text, som framför allt bygger på igenkänning och identifikation, på att vi ska känna igen oss i scenjagets svagheter och dela hans smärtpunkter. Det handlar om smärtpunkterna hos en man, som helst av allt vill skjuta en tidigare version av sig själv för svekfulla försyndelser och som ängsligt friserar sitt födelsedatum på Wikipedia för att inte bli kartlagd av potentiella mördare. En man som omedelbart devalverar de människor runtom honom som gillar honom, eftersom de uppenbarligen har taskig smak.

Allas vår förgänglighet är ett genomgående tema. Vem kommer ihåg oss när vi dör? En fråga, som måhända också är ursprunget till den, oftast manliga, ivern att lämna avtryck i konsten. På scenen gestaltas detta i form av en vinglande stapel romaner, en opålitlig möjlighet att lämna tydliga avtryck till eftervärlden. Oundvikligen kommer minnet av oss, oavsett hur mycket tid vi tillbringar med våra kära, att blekna med generationers gång.

Jag, Bengt Ohlsson är texten av en författare, som konstaterar att, oavsett vilka fiktiva gestalter han skapar i sina verk, så skriver han i slutändan alltid om sig själv. Uppsättningen har en förhållandevis förutsägbar form, men en del intressanta tankegångar. Det är en dryg timmes samtal med Bengt, via Reuben, eller Reuben via Bengt eller rentav med oss själva. Det är ett samtal som det är lätt engagera sig i.

Anna Hedelius

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (4 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

1
  1. Lisen 2013-09-02 07:10

    Föreställningen är stark och igenkännande. Reuben Sallmander är suverän! Se den!