Bergmanfest som tablå

Redan på Nybroplan infinner sig känslan med högtidsklädda fackelbärare och röda mattan utrullad framför entrén. Väl inne i salongen är den ståtliga julgranen redan på plats, det dignande, högborgliga julbordet är dukat och teaterfesten kan börja.
 
När Dramaten har Sverigepremiär på Ingmar Bergmans flerfaldigt Oscarbelönade storfilm från 1982 så är man märkligt nog inte först – utan faktiskt sist – ut av de tre Skandinaviska länderna Danmark, Finland och Norge, vilket förmodligen irriterar Bergman där han sitter uppe i sin teaterhimmel och blickar ner på nationalscenen som han arbetade på i nära 50 år.
 
Men när det nu väl blir av så spar man inte på krutet: Vridscen on speed, tjugo skådespelare i ensemblen, överdådig kostym (Nina Sandström) … och på premiären dessutom (kors i taket) självaste Kungaparet vinkandes från hovlogen. Som hörde de också till kvällens föreställning.
 
Med Fanny och Alexander skildrar Ingmar Bergman familjen som en sekt, den slutna värld där allting börjar och slutar för de flesta av oss. Hur blod är tjockare än vatten och livets goda viktigare än själslig tukt. Här ställs familjen Ekdahl promiskuösa, men kärleksfulla, liv mot religionens asketiska och fördömande, kristendomens moraliserande mot judendomens inkluderande livsåskådning.
 
I teateruppsättningen av filmen läggs förstås tonvikten på att skildra just teaterfamiljen Ekdahl. Och här finns många roller att glädjas åt. Som Jonas Karlssons livsnjutare och kåtbock Gusten, Marie Göranzons vemodigt drömmande mamma Helena och Kristina Törnqvists hunsade tyska Lydia, även om regissören Stefan Larsson – som även har satt upp pjäsen på Aarhus teater där han är chef – verkar ha brottats med problemet att frigöra sig från filmens förlagor i det att Gusten fortfarande visuellt bär starka spår av Jarl Kulle, liksom Christopher Wagelins fisande och bittra farbror Carl nästan är Börje Ahlstedt. Och Jan Malmsjö är förstås också med på scenen, även om han har fått lämna den stora rollen som Biskop Vergerus för att istället klonas i flera småroller (poliskommissarie, regissör och skådespelare). 

Under nära fyra timmar avlöser så bilderna varandra i hög fart via vridscenens finesser. Men de blir inte mer än just solitära tablåer, snabbt förbiilande ögonblick som inte riktigt griper tag på djupet. Här blir Reine Brynolfssons sadistiska Biskop Edvard Vergerus bara en skiss, liksom scenen med de judiska bröderna Aron och Ismael än mer mal placé och obegriplig än i filmen, även om den också är den mest vackra och suggestiva. 

En teaterfest, visst. Och troligen också en riktig turistmagnet med tanke på Ingmar Bergmans och filmens internationella storhet. Men stor scenkonst blir det tyvärr inte, även om man roas och njuter visuellt för stunden av det teaterspektakel som familjen Ekdahl inviterar oss till.