Tillvaratagna effekterJan Lundbergs scenrum bidrar till den spöklika stämningen som framkallas när Hilda Hellwig iscensätter P O Enquists Blanche och Marie på Dramaten.
Recensioner [2007-10-01]

Tillvaratagna effekter

Blanche och Marie av Per Olov Enquist
Scen: Dramaten, Målarsalen
Ort: Stockholm
Regi: Hilda Hellwig
Scenografi: Jan Lundberg
Medverkande: Elin Klinga, Gunnel Lindblom, Tomas Pontén, Danilo Bejarano, Morgan Alling, Julia Dufvenius, Göran Martling, Alexandra Büchel, Jakkob Höglund, Ana Gil de Melo Nascimento, Emma Mehonic
Kostym: Ann-Margret Fyregård
Länk: Dramaten


När Hilda Hellwig iscensätter Blanche och Marie av P O Enquist, pjäsen han skrivit efter sin roman med samma namn, är hela Målarsalen ombyggd till sjukhuset Salpêtrière. Här blev Nummers Cecilia Djurberg åskådare till den återuppståndna professor Charcots förevisande experiment med så kallade hysteriska kvinnor.

De en gång vita tegelväggarna är solkiga och andas misär. I Jan Lundbergs scenrum finns några skelett, ett snuskigt vattenfyllt badkar och en träskrinda med en sittande docka i naturlig storlek.
   Dockan föreställer professor Charcots demonstrationsmedium Blanche Wittman, ”hysterikornas drottning”, vars armar och ben behövt amputeras efter de strålningsskador hon ådragit sig när hon assisterat Nobelpristagaren Marie Curie (spelad av Gunnel Lindblom) i arbetet med att framställa radium.
   Blanche spelas samtidigt av Elin Klinga, med alla kroppsdelar i behåll, vilket funkar berättartekniskt eftersom tidsperspektiven konsekvent förskjuts under spelets gång likt ett drömspel. Eller mardrömspel, som regissören själv valt att kalla det i programmet.
 
Till stor del är detta Blanches historia och den ställer frågor kring vetenskapliga framgångar och baksidor på sin spets. Hur kunde professor Charcot få driva sina teorier kring kvinnlig hysteri så långt i praktiken och hur kunde Marie Curie underskatta de radioaktiva ämnena så?
   Att regissören Hilda Hellwig ofta växlar såväl arbetsland som genrer kan bara sägas ha gynnat uppsättningen. Med en både smak- och effektfull avvägning har hon tagit tillvara på teaterns alla möjligheter att skapa en riktigt stark upplevelse utan att måla över själva budskapet, som har ett tydligt men inte enbart kvinnligt perspektiv.


En spöklik stämning etableras redan i inledningsscenen med skräckfilmisk ljusdesign och ett nedstämt, doommetalliknande och samtidigt symfoniskt musikintro som jag först har svårt att placera men efter att San Francisco Symphony Orchestras tolkning av Metallicas ”Nothing else matters” fått lägga ridå i slutet, genast finner en etikett åt.
   De intagna hysterikorna agerar ut sina mest ”hysteriska” egenskaper under en metateatral dårarnas bal. Där får Julia Dufvenius Jane Avril briljera i danssjuka till Offenbachs cancangalopp och operahögskoleeleven Alexandra Büchel gör en riktigt otäck tolkning av Nattens drottnings hysteriska koloraturaria (”Die Hölle Rache kocht in meinem Herzen”)  – viftande med en kniv framför sin blodiga särk. Och med tanke på deras livssituation är dessa beteenden fullt begripliga.


Det förhöjda spelet matchar berättelsen och att historiska fakta blandats upp med dikt understryks av rent fantastiska scenerier, såsom när Tomas Ponténs åldrade Freud tycks återberätta det vi ser genom att läsa ur en brinnande bok.
   Rökmaskinen jobbar för högvarv när den döde professor Charcot kliver ur sin kista för att förklara sig och Danilo Bejarano försvarar sin rollfigur så bra att han framstår som uppriktigt ovetande om vad han egentligen utsatt dessa ”hysteriska fruntimmer” för. Under inflytandet av Elin Klingas och Gunnel Lindbloms övertygande spel är man på samma sätt nära att köpa Blanches och Maries teori om att den självlysande, radioaktiva vätskan de arbetar med är synonym med kärleken, som likt ett dramats eget grundämne vid upprepade tillfällen sägs övervinna allt. Nothing else matters.


Så många misstag, så mycket passion. Vilken underbar teatral diskussion.


 



  • Relaterad länk: Se och lyssna på Metallicas ”Nothing else matters” framförd med San Francisco Symphony Orchestra på Youtube

Cecilia Djurberg

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (10 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

5
  1. Dramaten 2007-10-03 06:52

    Superbra! Måste ses flera gånger

  2. Trissa Beck 2007-10-11 11:24

    Nä men, vad tråkigt det blev! Det hjälper inte att dekoren och kostymerna är snygga och effektfulla. Det blir till sist tråkigt att höra text-text-text och längta efter att få se ett skeende gestaltat! Det finns något oförlöst i Enquists dramatisering (jag har inte läst boken). Skådespelarna levererar men texten lever inte. Inte förrän Gunnel Lindblom tar tag i den och oss.Hon kan.
    Dessutom undrar jag verkligen hur musikvalet har gjorts (finns inte redovisat i programmet)och varför den ska spelas på en nivå som gör att en tinnitus-människa som undertecknad måste stoppa fingrarna i öronen för att stå ut. Och jag var inte ensam om detta. Varningsskylt och öronproppar till salu i garderoben rekommenderas!
    Så här efteråt kommer jag att tänka på ”Valerie Solanas ska bli president i USA” – Dramaten kan, men inte den här gången.

  3. Musse 2007-10-18 12:00

    Trist Trissa! Blanche Och Marie är det bästa som hänt Sveriges teaterscen de Senaste 10 åren!
    Och jag vågar påstå att det näst bästa och tredje plats också Regisserats Av Hellwig.
    Musiken fungerar som en bro mellan 1800tal och idag och påminner oss på ett omedveten plan att diskussionen fortfarande är aktuellt.
    Och så Trist att trissa här även inte förstår villket Underbart Musikarbete Hellwig Gjort, Musiken fungerar som klistret som håller ihop den underbara Collage som Pjässen utgör.

  4. Susanna 2007-12-06 08:06

    tröttsamt, Dramaten. Nej nej nej. Bakåtsträvande sexistisk smörja. Som ung tjej är jag fullkomligt utled på att se duktiga unga skådespelare reducerade till hysteriskt sexobjekt – bara söta och duktiga – IGEN! Och att se en kvinna återigen tvingas att trotsigt stå och försvara en sexualitet som ingen av oss i publiken någonsin ifrågasatt känns fruktansvärt gammalt och ointressant. Gör om, gör rätt och spela snälla NÅN gång personer som jag kan identifiera mig med! Musiken var säkert fin, scenografin också – men vad vill Hellwig säga mig? Om detta är Dramatens sätt att föra fram kvinnorna så måste jag nu helt ge upp hoppet. Dåligt, Dramaten.

  5. Kloker 2007-12-17 05:05

    Fantastiskt. fortsätt i samma stil dramaten.