Surrender svävar som i limbo mellan då och nu, och mellan det yttre och inre i en ung persons traumatiska uppväxt. Musiktrion Little Majorettes Twin Peaks-klingande musik slår an en känsla av svunnen tid och kvävande småstadsmentalitet. Något som förstärks av scenografen Johanna Mårtenssons höga inramande gallerväggar. Så klaustrofobiska och samtidigt obarmhärtigt transparenta mot det som pjäsens skuldtyngda familj försöker dölja.
Snart tjugoårige Gabriel, känsligt spelad av Henrik Bergström, vrider sig i sin sjukhussäng i kamp med sina demoner och tilltagande dödsvåndor. Förskjuten, föraktad och bespottad av både sina föräldrar och stadens invånare som aldrig förlåtit honom det som skedde i barndomen, när han i missriktad välvilja råkade döda sin utvecklingsstörde bror.
Allt började när han som barn slöt en blodspakt med den självsvåldige pojken Finnigan att överlåta alla onda gärningar på denne, medan han själv lämnade sitt namn Anwell och antog det förpliktigande namnet Gabriel. För att bara göra gott.
André Kaliff gör Finnigan, som man också skulle kunna tolka som Gabriels mörka sida, till en förrädiskt lockande värsting som kör parkour över hela scenrummet. Med en pälsjacka förvandlas han till Surrender, hunden som kommer att ha en avgörande betydelse för händelseförloppet. Den fysiska nerven, som understöds av ett osedvanligt vitalt ljud- och ljusarbete, balanseras fint mot den litterära dialogen – ”det regnar när jag rör mig” – väl förvaltad av dramaturgen Ninna Tersman.
Skådespelarna har både text och kropp att bita i och gör det med besked. Kaliff och Bergström samspelar lyhört som vore de två röster i samma huvud. Medan Norénveteranen Per Burell övertygar som den känslohämmade fadern som låter livremmen tala, liksom när han iklär sig poliskeps och skärskådar spåren efter samhällets härjande pyroman. Malin Alm växlar mellan ömsint sköterska och den vassa, kylslagna modern som omedvetet bäddar för katastrofen. En gnutta tro, hopp och kärlek i allt det sotsvarta lyckas trots allt Malin Tengvards Evangeline, i varmt färgglad klänning, ingjuta.
Surrender lyfter fram det dualistiska i den mänskliga naturen och de eviga frågorna kring gott och ont. Frågor vi aldrig tröttnar på att utforska. Den belyser med känslighet och ändå skoningslöst utanförskapets yttersta konsekvenser och den destruktivitet som skammen göder.
Men framför allt är det vederkvickande med en föreställning som tar sina unga publik på allvar och bjuder på en i alla beståndsdelar förstklassig dramatik. Samt en hel del sjysta effekter.
Loading ...
