Monolog med GudMusik, mörker och ljus. Sara Lindh sjunger och spelar fram sin monolog om sin religiösa uppväxt, sina möten med Carola och sin uppgörelse med Gud. Foto: Håkan Larsson
Recensioner [2009-02-03]

Monolog med Gud

Carola och jag av Sara Lindh
Scen: Teater Giljotin/Limbo
Ort: Stockholm
Regi: Jonna Nordenskiöld
Scenografi: Christina Nilsson Ramberg
Ljus: Patrik Bogårdh
Mask: Sara Klänge
Medverkande: Sara Lindh
Länk: Teater Giljotin


RECENSION/TEATER. Sara Lindh har visst lättare att få kontakt med Carola Häggqvist än med Gud. När hon slutade vänta på svar skrev hon en pjäs om det, med urpremiär på Teater Giljotin i Stockholm i regi av Jonna Nordenskiöld.

En dialog där bara den ena pratar blir ju en monolog, eller hur? I det här fallet stämmer det på flera sätt. Skådespelaren och musikalartisten Sara Lindh känner nämligen att hon är den enda som tar ansvar för samtalet. Men eftersom hon inte bara är någon uttråkad bordsdam utan det är självaste Gud hon försöker konversera låter hon ilskan över envägskommunikationen bli till konst.
   Kort sagt, av sin brist på dialog med honom däruppe gör hon en monolog för scenen.


Närmare bestämt Teater Giljotins scen, enkelt inredd med några få attribut som lekfullt används för att illustrera berättelsen – farfars marsipanfabrik i barndomsbyn Bedom finns med på en bricka i form av en marsipangris, en liten flickas ledsna ansikte i ett höghusfönster i Sätra ritas lätt upp med krita på den kala väggen. Kal så när som på den uppklistrade Carolabilden.


Carola, ja. Henne verkar det betydligt lättare att få kontakt med. Carola Häggqvist dyker nämligen upp hela tiden i Sara Lindhs liv: inte bara på tv:n utan på pingstkyrkoträffen, antagningen till musiklinjen, musikaljobbet, överallt finns den där lyckade artisten med grönt ljus från Gud att förhålla sig till.
   Det är en berättartekniskt smart bild att spegla och studsa mot. Och för en som hade hundra gånger så många Carolabilder på väggen när hon var liten blir dessa möten och Lindhs imitationer av stjärnan alldeles oemotståndliga.


Och visst är Lindh själv en oemotståndlig scenpersonlighet, och en snabbt tonväxlande berättare – gullig, vass, mörk, subtil, clownig, rörlig och rolig. Jag svänger mer än gärna med en dryg timme i hennes livs vägkrökar! Regissören Jonna Nordenskiölds barn- och ungdomsteaterskills funkar lika bra på vuxna.
   Men nog är detta mer av rolig och rörande biografi om hur det är att växa upp som tjej och kämpa med självkänslan än en djupfilosofisk skildring av vad gudstro egentligen är och hur det är att ge upp den.


Kanske ligger det Lindh i fatet att ämnet är så på tapeten. Det kom starkt redan förra året på teaterscenerna (läs Nummers temaspaning om religion här) och samma helg har både Knutbypjäsen och -filmen premiär (läs Nummers recension här). Jag går alltså dit full av förväntningar på diskussionen, men därifrån med känslan av att jag kanske inte riktigt fick svar på alla frågor.
   Men det var ju å andra sidan just det som Sara Lindh inte heller fick.


 


LÄNK
Läs Nummers intervju med Sara Lindh inför premiären.

Maina Arvas

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (1 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

1
  1. Trissa Beck 2009-02-07 02:41

    Bra men lite segt. Jag har sett Sara Lindh i flera uppsättningar och hon är en fin artist. Så kanske hade jag lite höga förväntningar. Det börjar så bra med beskrivningen av uppväxten i den lilla religiösa byn, men planar ut och blir till sist lite segt. En dramaturg hade behövts. Men föreställningen är väl värd att ses ändå.