Sara Lindh står för manus och gör en fin gestaltning av Charlie Chaplin. Foto: Lars Kroon
Recensioner [2014-10-02]

Chaplin faller på eget grepp

Chaplin av Sara Lindh
Scen: Örebro länsteater / Smålands musik och teater på turné Ort: Örebro
Regi/ljusdesign: Richard Günther
Musik: Matti Bye
Sångtexter: Sara Lindh
Scenografi/kostymdesign: Ann Bonander Looft
Ljuddesign: Per Fritz
Mask/peruk: Maud Löfberg, Nina W-Larsson
Kapellmästare, musikarrangemang & komposition: Christer Christensson
Orkester/musiker: Christer Christensson, Cecilia Bukovinszky, Daniel Korning
Medverkande: Sara Lindh, Malin Berg, Kalle Malmberg, Petter Andersson, Peter Jansson, Anders Hambraeus
Länk: Örebro länsteater / Smålands musik och teater


RECENSION/TEATER. Från föräldrarnas första förälskelse till den tragiska splittringen. Agneta W Rosendal ser en djupdykning i Charlie Chaplins barndom cirkla runt sin egen kärna.

En person ligger på soffan och delger psykoanalytikern sina drömmar. Sitt liv. En episod ger ringar på vattnet och öppnar nya ingångar till samma rum. Åt det hållet drar Chaplin som också har undertiteln Den bitterljuva historien om blomsterflickan, estradören och deras två arma söners olycksaliga öde.

När skådespelaren och manusförfattaren Sarah Lindh läste Stephen Weissmans bok Chaplin. A life, baserad på författarens analys av Chaplins verk, fick hon idén att skriva en pjäs om Charlie Chaplins barndom. Vi får följa familjen Chaplin från föräldrarnas första förälskelse, till den tragiska splittringen. Fadern super ihjäl sig, modern hamnar på dårhus. Charlie, här fint spelad av manusförfattaren själv, rymmer och Sydney ska ta sitt liv.

Det kunde ha blivit starkt och gripande: berättelsen har potential, Ann Bonander Loofts scenografi är smart och vacker, ljussättningen skir och sprakande. Malin Bergs sceniska närvaro och precisa uttryck, ger mamman de nyanser som behövs då både glädje och galenskap ska gestaltas. Kalle Malmbergs Sydney har ett uttryck som går rakt in i hjärtat.

Välsjungande ensemble vars repertoar hämtats från sent 1800-tal och ett par decennier framåt. Vaudevilleinfluenser och Chaplins underbara Smile. Flera skojiga hälsningar till stumfilmen. Videoprojektioner som stumfilmens talrutor. En Malin Berg med ett hårsvall till vaderna.

Men pjäsen faller på eget grepp. Problemet sitter i manus vilja att följa psykoanalysens retorik. Det är ambitiöst. Laddat med allusioner till storheter som Shakespeare, Lord Byron, Baudelaire och Strindberg. Fyllt av träffsäkra repliker och enstaka scener med nerv. Men det cirklar runt sin egen kärna alldeles för många varv för att det ska räcka till en helaftonsföreställning. Och att gång på gång få berättat vad man nyss fått gestaltat, känns onödigt.

Till slut är det som om själva föreställningen inte har kraft att resa sig från analyssoffan och gå vidare. Som om den är sig själv nog. Oberoende av den fjärde väggen.

Agneta Wistrand Rosendal

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare