Dansbandsmusiken flödar när Martin Lindbergs nya pjäs Sockerdagar har urpremiär. Här möter vi människor långt ner i samhällshierarkin vars drömmar om lycka färgats av dansbandlåtarnas retorik. Hoppet är att kamma hem storvinsten som ska förändra allt, den mediestyrda dröm som för stora grupper har ersatt traditionella vägar till förändring, till exempel arbete, utbildning, ideologier och facklig eller politisk kamp.
På scenen finns Pierre (Iso Porovic), Börje (Ingmar Virta), Britt-Marie (Gisela Nilsson), Lenita (Helena Svartling) och Anna (Marie-Thérése Sarrazin) och några trälådor med texten ”Gottegrisen”.
”Välkomna till informationsmötet”, säger de och handhälsar på publiken. Mötet ska handla om hur det egentligen gick till när de fick polisen efter sig. Det går ju så många rykten. Och på förekommen anledning bedyrar Anna att hon inte har försökt mörda sin granne.
Alla jobbar de på godisfabriken Gottegrisen utom Lenita som sitter i kassan på Konsum. De brukar fara på dans tillsammans. En kväll säger Lenita att hon kan kommunicera med hästar och känner hur de mår. Börje som är spelare får för sig att de ska bilda ett spelbolag. Om Lenita kollar hur hästarna mår kan de lämna in en tipsrad som ger dem storkovan. De lyckas och får en vinnande rad, men misslyckas ändå eftersom Börje låtit bli att lämna in bongen. Han är spelmissbrukare och tog insatsen till sin nätpoker.
Handlingen berättas i korta snabba scener. De fyra skådespelarna gör alla biroller, byter karaktär inför publik, ibland under protest.
När karaktärerna går in i sina drömmar avbryts berättelsen av extatiska dans- och musikscener med stora flimrande videoprojektioner i fonden. Koreografin går i styrdansstil och drömmarna hämtas från dansbandsmusikens sångtexter.
Föreställningen är fruktansvärt rolig, folklig och träffar rakt i solar plexus. Den visar hur det vi drömmer om påverkas av innehållet i de medier vi konsumerar och diskuterar vad som är värt att kämpa för och vad som inte är det.
Loading ...
