Ola KjelbyeI Eric Ericsons subtila tappning ter sig Tartuffe beräknande och strategisk snarare än ond. Här med Tova Magnusson. Foto: Ola Kjelbye
Recensioner [2014-12-15]

Den slipsklädde karriäristen Tartuffe

Tartuffe av Molière
Scen: Göteborgs stadsteater
Ort: Göteborg
Regi: Tobias Theorell
Scenografi: Magdalena Åberg
Kostym: Alex Tarragüel Rubio
Musikarrangör: Gustav Nordmark
Ljus: Ellen Ruge
Mask: Maria Agaton
Dramaturgi: Cecilia Ölveczky text, Lucas Svensson föreställning
Medverkande: Johan Ulveson, Eric Ericson, Tova Magnusson, Carina M Johansson, Nina Haber, David Rangborg, Fredrik Evers, Adam Lundgren, Inger Hayman, Thomas Nystedt.
Länk: Göteborgs stadsteater


RECENSION/TEATER. Som en kniv genom samtiden skär Tobias Theorells uppsättning av Molières Tartuffe. Carl Magnus Juliusson ser en rapp och rolig föreställning på Göteborgs stadsteater.

Tartuffe (Eric Ericson) är en bedragare, en lurendrejare som med offerkoftan på, vädjar till sin omvärlds barmhärtighet och slår mynt på sin spelade fromhet. Men kanske är det inte så konstigt att man låter sig duperas. Samhället anklagas för dekadent, ungdomen för ytlighet och att inte hysa någon respekt för de äldre. Man vill tro att han är på riktigt.

Orgon (Johan Ulveson) blir så fullständigt tagen av denna utfattige bedragare att han bestämmer sig för att gifta bort honom med sin dotter Mariane (Nina Haber) fastän hon redan är trolovad med Valère (Adam Lundgren). Som så många av klassicismens stora komedier och tragedier handlar Tartuffe om två unga älskande som längtar efter att få gifta sig och det hinder som måste övervinnas för att deras kärlek ska kunna fullbordas. Kärleksbjäfset mellan Valère och Mariane, när Orgons beslut blivit officiellt, utgör här en oförglömlig scen med stor igenkänningsfaktor.

Alla tycks kunna se igenom Tartuffes falskspel förutom Orgon och hans äldre, lite konservativa mamma (Inger Hayman). En nyckelposition i hushållet innehar städerskan Dorine, både som kommentator och ränksmidare, lysande spelad av Carina M Johansson. Även Johan Ulveson gör här en träffsäker roll som den frustrerade Orgon som dramat igenom bara blir mer och mer uppretad över hans familjs stora besvär att försöka tala honom till rätta. Han och hans tankar blir aldrig tagna på allvar.

Magdalena Åbergs scenografi är vacker på klassiskt maner med träpanel och rörliga, överdimensionella dörrar och får skådespelarna att te sig små och ynkliga. Som barn springer de runt och käbblar och tjafsar. Alla repliker är dessutom på rim, något som känns både kul och klatschigt. Gammalt och nytt är kastat om vartannat.

I år är det 350 år sedan Tartuffe tog sina allra första steg på scenen. Dramat förbjöds nästan direkt efter bara några få föreställningar. Molière menade att kyrkan inte behövde ta illa upp; det finns äkta och falsk fromhet. Men hur skulle man se skillnaden?

Relationen mellan det inre och det yttre, mellan sken och verklighet, tappar aldrig sin aktualitet. Visst är Tartuffe en osmaklig karaktär. Men är han verkligen ovanlig? I Eric Ericsons subtila tappning ter sig Tartuffe beräknande och strategisk snarare än ond. Han är en streber, en karriärist, som inte skyr några medel, klädd i grå kostym och slips som en byråkrat eller försäljare.

Tobias Theorells Tartuffe är en föreställning om att bli lurad av fin retorik från någon som säger det man vill höra. Men kanske är det även en gestaltning av hur dessa människor också blir bemötta av sin omgivning. Om självgodheten hos de som alltid vet bäst.

Carl Magnus Juliusson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare