De flesta dagar är bra, enligt Boj. Då tittar han i album tillsammans med sin vackra mamma i gul fjärilsklänning. Hans pappa är också fin som russin för det mesta, och en dag vill Boj nog bli som han. Men ibland får pappas röst vassa kanter och i takt med att den Arge kliver uppför trappan i hans inre förmörkas allt. Pappa slår, mamma faller och Boj måste bara hålla sig tyst.
Med sitt angelägna men tunga ämne, vänder sig Boj och den arge till en något äldre tittutpublik än den gängse. Minst i förskoleåldern bör man vara för att kunna ta till sig berättelsen om Boj och hans stora hemlighet.
Gro Dahles text som ursprungligen skrevs på uppdrag av en familjerådgivare för att fungera som diskussionsunderlag kring familjevåld, och till och med översatts till kinesiska, är oväntat poetisk, symbolisk och rytmisk. De två dockförarna, skådespelarna och berättarna, Ingalill Ellung och Per Grytt, är en samspelt och lyhörd duo.
Ellung får fram Bojs kalviga rörelser och lekfulla sätt lika väl som hon lyckas förmedla tyngden av sorg, rädsla och uppgivenhet i den späda pojkkroppen. Medan Grytt ger pappans tvåhövdade och oändligt stora överrock en skräckinjagande och samtidigt bräcklig gestalt.
För en vuxen publik inger scenrummets hem där något svart dragit fram och efterlämnat sotiga stråk på möbler och gardiner sina associationer, liksom den symboliskt laddade hammaren och tången. Barn kommer kanske att uppfatta annat.
Dockornas förvridna perspektiv där Boj är större än sina föräldrar bidrar till att förstärka barnets position och omkullkasta hans givna underläge. För trots barnets smärtsamma utsatthet och föräldrars svek är det Bojs kraft att frigöra sig från all skuld som är berättelsens motor och budskap.
Tittuts dockor, fint utmejslade av Sandra Perment och Annika Arnell, bär drag av både Svein Nyhus bokillustrationer och Anita Killis animerade filmversion. Men kanske är just dockteatern, med sitt distanserade och samtidigt engagerande väsen, den perfekta förmedlaren av ett så tabulagt och svårt ämne som misshandel i familjen? Precis som den där behövliga andpausen, genom Leif Hultqvists musik, påminner om glädjen i ett leksaksflygplan eller en fuktig hundnos.
Tittut och regissören Sven Wagelin-Challis vill dock inte lämna sin publik med ångestladdade dilemman dumpade i knät, utan uppmuntrar och uppmanar vuxna att våga ta diskussionen med barn. Föreställningen slutar därför i någon slags dur.
Loading ...
