FöddondSTORSextioplussarna Hellen (Ewa Fröling) och Torgnyh (Johannes Brost), verkar vilja utplåna varandra genom välformulerad elakhet. Foto: Elisabet Sverlander
Recensioner [2014-12-30]

Dräpande dialogduell

Född ond av Martina Montelius
Scen: Teater Brunnsgatan fyra
Ort: Stockholm
Regi: Martina Montelius
Scenografi & kostym: Ulla Oddsdotter
Musik, ljus & ljuddesign: Robin Auoja
Medverkande: Ewa Fröling & Johannes Brost
Länk: Brunnsgatan fyra


RECENSION/TEATER. Född ond på Teater Brunnsgatan fyra andas Beckett tryfferat med dramatikern Martina Montelius egna, befriande absurda filosoferingar. Louise Lagerström ser två högoktaniga skådespelare duellera på en station där livets tåg redan tycks ha passerat.

Ondskan upphör aldrig att fascinera oss eller att sysselsätta konsten. Dramatikern och regissören Martina Montelius har med sin nyskrivna enaktare Född ond velat undersöka begreppet. Inte minst då hon själv misstänkte att hon redan som barn var hin håle själv.

Filosofen bakom den ”banala ondskan”, Hanna Arendt, sms:ar från sällare jaktmarker direkt till teatern. Medan tesen om ondskan som ett svårfångat pollen eller lättspridda sporer som kan drabba vem som helst i dess väg är en liten programförklaring i sig. Men är det verkligen ett undersökande av just detta som lekts fram här?

En ensam ”uppgörelsebänk” för tankarna till Edward Albees Zoo Story eller något Beckettskt existentiellt svävande universum. Här placeras vi dock folkhemsrekorderligt på en regnvåt T-baneperrong i Tallkrogen. Paret på scenen, sextioplussarna Hellen (Ewa Fröling) och Torgnyh (Johannes Brost), verkar visserligen vilja utplåna varandra genom Strindbergsk välformulerad elakhet. Men det blir mer utifrån den bitterhet som känslan av att ha missat livets tåg inger, snarare än av ren och skär ondska. När han som ett evigt mantra kallar henne ond, är det nog snarare elaka subba, eller bitch han far efter.

”Habit is the ballast that chains the dog to his vomit. Breathing is habit. Life is habit.”; skrev Samuel Beckett. Och Född ond vilar på något sätt på hans treenighet om tiden, vanan och minnet. Parets förhållande är diffust. Stöter de på varandra av en slump eller har de en gemensam historia av semestrar på Kanarieholmarna, trivialt fredagsmys och otrohetsaffärer? Gemensamma minnen som dekonstrueras och rekonstrueras. Hon tillverkar honom medan deras relation pågår, påstår hon. Kanske existerar Torgnyh bokstavligen bara i Hellens inre? Hursomhelst, tvåsamheten blottläggs, den som skapat ett filter där man slutat se varandra men däremot en kaskad av osorterade invektiv som man öser över den andre. Ett vanemässigt, rituellt trätande för döva öron.

Montelius text är smart, absurd och komisk. Men med en dramaturgisk utmanande kurva som för både skådespelarna och publiken är väl krångligt framsnitslad. Rummet känns nästan för trångt för dessa två paranta aktörer vars självklara pondus också är avgörande för dynamiken. Musik, dans och överraskande rekvisita införlivas i sarkastiska dueller där Fröling, som inte är nådig när hon sätter den sidan till, matchas av Brost dröjande svar och humoristiska självdistans.

Det är onekligen en del premiärnerver, och för Fröling kanske en del comebackpress i luften denna kväll. Men en munsbit njutbar teater är det.

Louise Lagerström

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (1 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare