Frände möter FreudCarolina Frände och ensemblen spelar Carolina Frände i En helt god kvinna på Göteborgs stadsteater. På bild: Robin Stegmar, Bahador Foladi, Carina M Johansson, Victoria Olmarker, Carolina Frände och Johan Karlberg.
Recensioner [2009-04-14]

Frände möter Freud

En helt god kvinna av Carolina Frände, Åsa Lindholm och ensemblen
Scen: Göteborgs stadsteater
Ort: Västra Götaland
Regi: Carolina Frände
Ljus: Max Mitle
Kostym: Karin Dahlström
Mask: Elisabeth Wigander
Medverkande: Anna Bjelkerud, Bahador Foladi, Carolina Frände, Åsa-Lena Hjelm, Carina M Johansson, Johan Karlberg, Victoria Olmarker och Robin Stegmar
Länk: Göteborgs stadsteater


RECENSION/TEATER. Våghalsigt, tokironiskt och navelskådande när Alva Myrdal ger plats åt Carolina Frände på Göteborgs stadsteater. En terapisession för regissören och en lustfylld lekstuga för skådespelarna bildar En helt god kvinna.

Skådespelarna öppnar dörrarna till salongen och Carolina Frände går påstridigt på folk med mikrofon och frågar om deras förväntningar inför kvällens föreställning. Vi blir placerade på scenen och ensemblen slår sig ner i den fasta gradängen. De vinkar och ridån går ner. Det leks med perspektiven från första stund.

Sedan följer ett montage av scener, alla med Frände som självklar gemensam nämnare. Är hon en helt god kvinna? Kan någon vara det? För den föreställning som skulle ha handlat om makarna Myrdal, har kommit att handla om regissören själv, med henne själv på scen.
   Makarna Myrdal står i skuggan som passiva betraktare, men gör här och där nedslag på scenen. Frändes känsloliv exponeras. Åsikter om kärlek, ensamhet, prestation och feminism redogörs för genom tokironiska sketcher, statistiska undersökningar och sånger allt medan publiken snurras runt, runt stora scenens vridbara axel.

Ensemblen verkar stortrivas i det våghalsiga experimentet skapat av dem själva, Carolina Frände och Åsa Lindholm, i långa stunder trivs de nog långt mer än publiken. Det är deras lekstuga och vi hälsar bara på. I vissa scener spelar de sig själva och berättar historier ur sina liv. Det är på flera sätt teater för redan invigda – premiärpubliken skrattar gott åt Leif Zern-kopian med gigantiskt huvud som flyter genom scenerna med sitt anteckningsblock.

Stundtals undrar jag hur det gick till när Frände fick igenom detta förslag hos teaterledningen. Minuten efter är jag väldigt glad över att hon fick det. För även om det hela ibland känns introvert och ironiskt på ett trist kultursnobbigt sätt, så finns det samtidigt något djupt allmänmänskligt och sårbart i Frändes blottläggande av sig själv, flera scener är smått geniala.

Victoria Olmarker är underbar liksom Bahador Foladi. Olmarkers juckande, sprängkåta Frändekopia erhåller välförtjänt kvällens största skrattsalva. Jag faller också för när Frände själv sjunger Askungesången En dröm ger åt tanken vingar, som en kommentar om flickdrömmar och deras skörhet.


Navelskåderiet är föreställningens själva stomme, dess akilleshäl och styrka. Vi har suttit med Carolina Frände hos terapeuten och märkt att vi har samma rädslor som hon, även om vi inte får lov att blotta dem på scen. Alva Myrdal och jag undrar när det blir vår tur.

Linda Isaksson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (2 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

1
  1. erika 2009-04-16 11:30

    en helt god kvinna. började så bra. MEN! den hade behövts tajtas ännu mer. och ännu viktigare, det där med att blotta sig själv, det gör inte frände. hon låtsas… jag vill ha mer! om hon verkligen ska ge sig in i den leken får hon leka tåla, och verkligen slakta sig själv på scen.
    Hon var den enda som inte bjöd på sig själv.
    stundtals var det fantastiskt, men det fanns otroligt lååånga scener som bara inte behövde finnas till. som dödade och deprimerade mig.
    det var utforskning på ytan. jag köper inte det.