Redan i foajén har mimskådespelaren Anna Svensson hälsat publiken välkommen, men väl inne i salongen gör hon det på nytt med drottning Silvia-brytning i rollen som den lite snörpiga museivärdinnan Britt-Louise. Hon vill berätta om denna bortglömda kung, som det finns en bild av på museiväggen. Och strax glider hon in i kungarollen genom några enkla kostymingrepp: Den korkskruviga peruken flyttas till hakan för att bli skägg och en blå sidenscarf som nyss var duk på ett bord knäpps om så att den blir en mantel. Förvandlingen fullbordas med en stornäst halvmask och mjuk guldkrona, sen ”hade-vadde-vadå”-mumlar kungen fram sin berättelse på ett språk som låter som rena grekiskan, men som vi ändå förstår genom Svenssons mycket underhållande, fysiska spelstil. Eller kanske man ska kalla den för lekstil?
För såväl förvandlingsnumren som kungens tillvaro påminner om ett barns fritt associerande lek. Kungen avbryts av ett ho-hoande i sitt enformiga, rytmiska pappersarbete. Ljudet kommer från ett arkivskåp och visar sig vara en uggla – som blir hans nya vän och danspartner. Men den försvinner för ett tag innan den till kungens förtjusning återfinns i ett magiskt, glittrande tygträd, som vackert vecklas ut ur arkivskåpet.
När Anna Svensson på slutet återgår till musei-Britt-Louises spända gestaltning frestas jag att tolka föreställningen som en pik till alla vuxna som inte vill eller vågar leka på sina viktiga, seriösa jobb om dagarna. För det framstår som tveklöst mycket roligare att leka antik kung och dansa med ugglor än att sortera olikfärgade papper eller ta reda på kvarglömda saker i ett museum. Vilket gör Den bortglömda kungen till en fantasifull och lite skönt flummig bekräftelse på vad som är viktigt här i livet. Så den blir svår att glömma.