Polerad dansdröm på scenIt takes three to tango... Johnny (Pascal Jansson) och Penny (Mia Hjelte) försöker få fason på Babys (Emilia Ödling Runsteen) danssteg. Foto: Mats Bäcker
Recensioner [2012-02-16]

Polerad dansdröm på scen

Dirty Dancing av Eleanor Bergstein
Scen: Chinateatern
Ort: Stockholm
Regi: Anders Albien
Scenografi: Paul Edwards
Ljus: Palle Palmé
Kostym: Marianne Lundquist
Mask: Robin Karlsson
Medverkande: Pascal Jansson, Emilia Ödling Runsteen, Mia Hjelte, Marie Richardson, Per Graffman, Jenny Lampa, Björn Granath, Linus Wahlgren, Philip Hughes, Filip Johansson, Dan Bratt, Charlotta Jonsson, Robert Bengtsson, Sandra Oxenryd, Joachim Bergström, Kitty Chan med flera
Musikalisk ledning: Conrad Helfrich
Länk: Dirty Dancing på Chinateatern


recension/musikal. Åttiotalets kultfilm Dirty Dancing i Chinateaterns scenversion är den amerikanska drömmen i kolorerade nyanser. Anna Hedelius ser en praktfull uppsättning, som trots goda förutsättningar, är mer snäll än sensuell.

Dirty Dancing är den amerikanska drömmen i ett nötskal. Drömmen om att det är möjligt att bli fullfjättrad dansare över en sommar, drömmen om att det går att trotsa klassbarriärer, drömmen om en kärlek som gör allting möjligt.


Independentfilmen från 1987 med Patrick Swayze som dansläraren Johnny Castle och Jennifer Grey som Frances Baby Houseman fick världen att falla i dansfeber. Givetvis till stor del på grund av den utlevande dansen, till kanske lika delar tack vare Swayzes blottade bringa, men också för att berättelsen är en lika förförande som fantastisk förvandlingssaga.


När sagan nu görs på Chinateaterns scen, utifrån ett manus av filmförfattaren Eleanor Bergstein, finns alla förutsättningar för framgång – ett ungt och sprudlande team, dansare från Operabaletten, skådespelare från Dramaten och liveorkester på flankerna en trappa upp.


Det är sommaren 1963 – det år då Martin Luther King deklarerar sin oförglömliga dröm – när familjen Houseman åker till Kellermans hotell för att tillbringa sommaren med golf och lyxiga middagar. Men familjens samhällsengagerade tonåring Baby får snart en annan agenda. Emilia Ödling Runsteen talar lätt hälsingemål och transformeras i rollen som Baby från naiv och reko pappas flicka till frigjord ung kvinna. Med sjuttonåringens lika delar storögdhet som idealism, får hon upp ögonen för den sensuella merenguen, för hotellmiljöns uppenbara klassklyftor och förstås också för dansläraren Johnny, i scenversionen temperamentsfullt dansad av Kungliga balettens Pascal Jansson.


Danslektionerna mellan Baby och Johnny utvecklar sig snart till en sinnlig kärlekshistoria. Med ständigt skiftande projektionsbakgrunder kan det dansade paret raskt och filmiskt förflytta sig mellan repsalar, vetefält, vattenfall och bergssjöar. Kitschig fullmåne och gräll regnbåge – jo, det är miljöer som skulle fungera bra som hötorgskonst, men också som scenografi i en musikal som till stor del är byggd på klichéer.


Visst svänger det om en orkester med Robert Bengtsson, Sandra Oxenryd, Joachim Bergström och Linus Wahlgren som sångsolister och visst har Chinateaterns ensemble hittat humorn – Jenny Lampa som Babys syster Lisa, förvandlas i sin Hula-hula-sång oväntat till en komedienn av rang. Värre är det med skådespeleriet. Det skevar stundtals fatalt, vilket tyvärr blir än mer uppenbart när scenrävarna Marie Richardson och Per Graffman som Babys föräldrar samt Björn Granath som hotelldirektör, fyller sina biroller med både undertext och finess.


Och så var det detta med ”dirty”! Det må dansas hur mycket mambo som helst i storstilade ensemblenummer, men på det hela taget är hela spektaklet på Chinateatern betydligt mer snällt än sensuellt.

Anna Hedelius

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (9 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare