Ett ålhåls dimensionerPeter Nitschke är Ål 2, Emil Kekonius är Ål 1 och Niki Nordenskjöld är Hon Som Såg Ålarna i Orkesterns urpremiär Ålhålet.
Recensioner [2010-12-16]

Ett ålhåls dimensioner

Ålhålet av Fredrik Glahns
Scen: Orkestern/Teater Replica
Ort: Stockholm
Regi: Olle Mårtens
Scenografi: Moa Möller
Ljus: Fredrik Glahns
Kostym: Moa Möller
Medverkande: Peter Nitschke, Emil Kekonius, Niki Nordenskjöld, Olle Mårtens
Bearbetning: Olle Mårtens
Länk: Orkestern


RECENSION/TEATER. Kryp ner i Ålhålet för en vistelse i ett livsåskådningskaos i flera dimensioner. Det är Nummers Maina Arvas rekommendation efter att ha försökt reda ut de olika lagren i Stockholmsgruppen Orkesterns uppsättning av Fredrik Glahns nyskrivna pjäs.

Vi befinner oss på Teater Replica där Orkestern ger nyskrivna Ålhålet, av Fredrik Glahns. Men ensemblen kommer in i repkläder (mjukisbyxor och grungeskjortor) och börjar testa repliker. Okej, vi befinner oss i en replokal och det är en metapjäs om hur pjäsen blir till?


Fast nej, den handlar egentligen om två ålar som ger sig ut i världen efter meningen med livet. Eller om författaren som ser dessa ålar för sin inre syn, spelplatsen är ett terapirum eller … inne i hennes huvud. Som råkar likna scenografen Moa Möllers ateljé.
   Samtidigt som ålarna startar religionskrig, kryper ner i varsin låda för att hitta meningslösheten, världen går under i en stor smäll, och allt blir till en postapokalyptisk saga. Och så vidare.


Gruppen tröttnar då och då på den omöjliga repsituationen men vecklas in i kulturpolitikbyråkrati med sin manipulativa ledare (kanske är det en barnpjäs i stället, då finns det bidragspengar?).
   De olika dimensionerna i Ålhålet kan inte låta bli att hela tiden bråka med varandra.


Vare sig om det är för att du gillar teater i den experimentella, postdramatiska frigruppsstilen där det klipps och klistras, leks med verfremdungseffekt och metahumor, eller om det är för att du gillar filmer som Christopher Nolans Inception– där en drömvärld leder till nästa och nästa, bildar multipla berättelselager som svävar i väg men vidrör varandra – så kommer du hur som helst inte att tycka att detta teaterberättande är särskilt ologiskt.


Men allra mest kommer det att bero på att ensemblen inte tycker det. De spelar med full säkerhet och samspelt styrka. Enda anledningen till att man inte börjar tänka att de nog bara improviserar den surrealistiska texten framför ögonen på oss är att de framstår som så välrepade (trots att programmet antyder att den verkliga processen varit lika rörig som pjäsens).
   Peter Nitschke som Ål 2 laddar med ögon och hållning, Emil Kekonius Ål 1 lufsar oemotståndligt i komiska vändningar och Niki Nordenskjöld är den bedårande bitchen Hon Som Såg Ålarna. Den Tyste är mest tyst (Olle Mårtens, även regissör).


Slutet lämnar en viss tomhet efter sig, och all svada en viss förvirringströtthet, även om jag antar att det är helt enligt plan. Jag skulle kunna säga att det handlar om teaterns villkor och lust, språkets möjlighet och omöjlighet, en populärpsykologiserande, managementcoachande samtid, ett livsåskådningskaos … eller bara fräckt låna slutkläm ur programmet och rekommendera dig ”en angenäm vistelse i Ålhålet”.

Maina Arvas

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare