Ett anspråkslöst mästerverkPerformancegruppen Diggapony åker ner för ledstången på Moderna museet i sitt stycke Ett mästerverk. Nummers recensent ser all anledning att följa denna unga grupp konstnärer. Foto: Alexander Wallin
Recensioner [2008-12-15]

Ett anspråkslöst mästerverk

Ett mästerverk av Diggapony i samarbete med Adam Appel
Scen: Moderna dansteatern c/o Moderna museet
Ort: Stockholm
Medverkande: Diggapony: Rebecca Chentinell, Andrea Csaszni Rygh och Linnéa Martinsson samt Södra Latins kammarkör
Länk: Diggapony


RECENSION/DANSPERFORMANCE. Performancegruppen Diggaponys nya verk trotsar alla jantelagar med sin titel, Ett mästerverk. Och mästerverk väntar inte på sin publik: den som kommer sent får stå längst bak. Men det vet ju alla som sett mästerverkens mästerverk Mona Lisa.

När jag kommer in från mörkret på Skeppsholmen i Moderna Museets nedre entré är det som att stiga in i en ljusgrotta, och jag känner att här vill jag stanna. 
   Mellan de mörka siluetterna av min medpubliks huvuden ser jag Diggapony utveckla sitt mästerverk. Hur trappan upp till det övriga museet under föreställningens gång omvandlas till en körläktare som delas mellan Södra Latins kammarkör och ett urval vita porslinspjäser ur olika kaffeserviser: kören på ena sidan av ledstången och porslinet på det andra. En intressant bild av uppdelningen mellan föremål och människor på ett museum som Moderna Museet. Se men inte röra, så nära men ändå så långt borta.


I motsats till porslinsföremålen rör sig kören upp och ner för trappan och viker sig diskret åt sidan när det är Diggaponys tur att återigen ta över. Lika stilla som om de vore dockor vilar kören sedan tysta i denna ställning medan de tre dansarna rör sig upp och ner mellan och över dem – när de inte glider ner för ledstången. Att åka ledstång på Moderna Museet! Ett statement, som i sin lekfulla respektlöshet är typiskt för Diggapony som inte bara gör uppror mot konventionen utan också visar att de vill vara ett mästerverk som överskrider gränsen mellan föremål och publik.


Men Diggapony gör inte endast smarta statements, de förmår också skapa attraktiv scenkonst. Den lilla ytan i foajén är inte helt enkel att hantera, men genom att stänga av trappan upp mot resten av museet och avskärma ytan mot övriga foajén skapar de en intim sfär där energin samlas upp istället för att spridas. Och även om föreställningen inte är – eller avser att vara – ett mästerverk (vad nu det är) så är den ett i all anspråkslöshet attraktivt verk som gör att man vill fortsätta att följa ponnydiggarnas utveckling.


Jo, det fanns verkligen ett mästerverk, en readymade, en under föreställningens gång modifierad Moderna Museet-t-shirt som i slutet bjöds ut på auktion av auktionsförrättare Tasso Stafilidis.

Lena Andrén

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (1 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

3
  1. andre jansson 2008-12-06 07:00

    jaaaa. vad säger du kvinna? detta var verkligen ett mästerverk.. och dessutom, Lena Andren.. det låter som om du missa hela början. Hur kan du skriva en reccention på en halv föreställning? du får minus två av 5 från mig.

    Skärp dig och se den igen. 🙂

  2. Nummer.se 2008-12-15 01:03

    Svar till Andre Jansson. Du har rätt i att vår recensent hade missat föreställningens början, och för säkerhets skull skickade vi henne att se om den vid ett annat speltillfälle. Det du läser nu är alltså en recension som är en smula modifierad, men återbesöket ändrade dock varken betyg eller sammantagen analys. Vänliga hälsningar Nummerredaktionen

  3. Peter Kornikovi 2009-01-12 11:15

    Till Andre Jansson. Jag missade föreställningen, så Andre jag undrar vad som gör den till ett mästerverk? Det skulle också vara intressant om Nummer lät fler av sina yngre recensenter med lite bättre koll på nutida dans och performance skriva den här typen av recension.