ett dockhemSven Ahlström gör en dogmatisk Torvald,  Annika Hallins Nora är en spänd bågsträng  med nervöst prat och högt tonläge. Foto: Petra Hellberg
Recensioner [2013-02-26]

Ett dockhem i nedmontering

Ett dockhem av Henrik Ibsen
Översättning: Mia Törnqvist
Scen: Stockholms stadsteater
Ort: Stockholm
Regi: Ragnar Lyth
Scenografi: Sören Brunes
Kostym: Elin Hallberg
Ljus: Ellen Ruge
Ljud: Michael Breschi och Håkan Åslund
Mask: Maria Reis
Medverkande: Sven Ahlström, Annika Hallin, Anja Lundqvist, Niklas Hjulström, Gerhard Hoberstorfer, Lena-Pia Bernhardsson och Eva Rexed
Länk: Stockholms stadsteater


RECENSION/TEATER. Ragnar Lyths uppsättning av Ett dockhem rör sig ledigt från Ibsens tid till vår. Anna Håkansson ser en scenografiskt elegant uppsättning där Annika Hallins Nora är ett med såväl historia som samtid.

Så var det åter dags för Ett dockhem, en pjäs som aldrig tycks gå ur tiden. Just detta tar regissören Ragnar Lyth fasta på och väljer att förlägga pjäsens tre akter till tre olika tidsåldrar. I första akten möter vi Nora i Ibsenskt 1880-tal. De norska färgerna pryder den enorma julgran som släpas in på scen och kaminen sprakar i scenens mitt. Det hade framstått som riktigt hemtrevligt om inte dess dystra betonginramning fört tankarna till ett krematorium.

Här finns heller inte mycket värme att hämta. Sven Ahlströms dogmatiska Torvald för till en början snarast tankarna till Biskop Vergerus i Fanny och Alexander. Annika Hallins Nora är en spänd bågsträng som med nervöst prat och högt tonläge gör sitt bästa för att överkompensera Torvalds kyla och distans. När scenbilden vrids och blottar ett limegrönt 50-talsrum ses hon rökande med ett bittrare, om än mer medvetet drag över munnen.

Hotet från advokat Krogstad är ett faktum men kostymen medger mer rörelsefrihet. När scenen vrids en sista gång befinner vi oss i samtidens lekfullt knallgula allrum. Torvald och Nora gör entré i maskeradutstyrslar föreställande Jack Sparrow, Johnny Depps sexuellt ambivalenta karaktär i Pirates of the Caribbean-filmerna, respektive Madonna. Någonting har onekligen skett med könsrollerna. Under deras nattliga och slutgiltiga uppgörelse åker dock maskeraddräkterna av och den Nora som lämnar hemmet gör det vardagsklädd.

Det symboliska ges ytterligare en dimension då deras hem bokstavligen splittras när scenarbetarna inleder sin nedmontering av rummet. Scenrummet är onekligen centralt för detta dockhem och Sören Brunes närmast att betrakta som medregissör. Växlingen i tid gestaltas också fint av ensemblen som med små finstilta medel visar hur samhället förändras utan att tappa sina karaktärer.

Även en otacksam, men nödvändig roll som Fru Linde går i Anja Lundqvists gestaltning från att vara den bleka väninnan till en person som fattar egna beslut på egna ben. Männen tycks mjukna med tidens gång. Niklas Hjulströms dödsångestridne Rank är mest rörande i sin samtidstappning, gränslöst berusad och iklädd David Bowie-kostym. Även för Gerhard Hoberstorfers olycksbringare Krogstad är förändringen inom räckhåll.

Kvar står Torvald, tagen på sängen av hustruns plötsliga insikter. Men visst finns också här en möjlig upplösning i konturerna. Med Nora råder aldrig någon tvekan om i vilken tidsålder hon befinner sig. Vänd ut mot publiken låter Annika Hallin sitt ansikte spegla hennes våndor och insikter. Nora är med oss här och nu. Från början till slut.

Anna Håkansson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (11 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare