Ett liv och en SivJohan Wahlström undersöker livet som Siv på Göteborgs stadsteater. Men showen blir inte alls så tantnajs som Nummers recensent hade hoppats på. Foto: Daniel Ohlsson/TV4
Recensioner [2008-12-18]

Ett liv och en Siv

Siv heter jag av Johan Wahlström
Scen: Göteborgs stadsteater
Ort: Västra Götaland
Regi: Pontus Ströbaek
Kostym: Maria Felldin
Mask: Ulrika Ritter
Medverkande: Johan Wahlström
Länk: Göteborgs stadsteater


RECENSION/TEATER. Johan Wahlströms enmansshow består av betraktelser över livet varvat med 1990-talspop, höftrull och imitationer. Men med ett material så här tunt kan en knapp timme kännas förbluffande lång, tycker Linda Isaksson.

”Siv heter jag”, inleder Johan Wahlström med munnen medvetet för nära micken och kroppen fumlig och förvirrad. Han fipplar intensivt med glasögonen, ständigt med en plågsamt sammanbiten min.
   Wahlströms kroppsspråk är styrkan i showen, kanske den enda faktiskt. Han dansar, niger, rullar höfter och struttar omkring på ett såväl komiskt som ömsint vis.


Det här är dock på intet sätt en parodi på den svenska tanten och tack för det, det har vi sett tillräckligt av på scen under senare tid. Det är snarast en uppriktig betraktelse eller varför inte en bekännelse från en ensam dam som bara vill bli sedd och älskad liksom alla andra. Lars Noréns dagbok liknas vid bibeln och dödsstraffet framlyfts som en belöning.
   Problemet är bara att materialet är så tunt och så uddlöst att det faller alldeles platt. Under bältet-humorn känns daterad och dammig och vem i hela världen skrattar åt att två män dansar tryckare? Imitationerna duggar tätt och hela den manliga skådespelareliten hälsar på: Börje Ahlstedt och Sven Wollter görs riktigt bra av Wahlström ska sägas.
   Detta ackompanjeras av den trehövdade orkestern med Ulf Dageby, Pär Edwardson och Håkan Svensson vilka tappert spelar hit efter hit från 1990-talet.


Det glimmar till någon gång då Wahlström vågar vara i allvaret och blottar tankar kring hur döden borde få vara eller vikten av ett enda litet leende från en mötande främling. Det övergripande intrycket är dock taffligt och inte särskilt roligt. Siv heter jag – inte alls så tantnajs som jag hoppats på.

Linda Isaksson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare