Även Nya Studion, som annars brukar spela rollen som spjutspets för det nyskrivna, deltar i säsongens klassikersatsning på Göteborgs stadsteater. För Arthur Millers En handelsresandes död innebär det nyintroduktion. Pjäsen har inte spelats på teatern sedan 1949, samma år den hade urpremiär på Broadway.
Och det är en come back som slår knock out. Familjen Loman, så som regissören Björn Runge manar fram den, drabbar mitt i solar plexus. Runge och scenografen Peder Freiij mixtrar inte med tid och rum. Det behövs inte, tematiken från 1940-talets USA är obehagligt välbekant. Utan arbete är ingen något värd. Skräcken att inte klara räkningarna måste döljas under försöken att leva lyckligt familjeliv. Det fäder inte förmår väntas barn kompensera. För Lomans, liksom för många, går det inte ihop.
Inledningen är lite svag. Jakob Eklunds Willy står ensam, utmattad och grå, tyngd av sina väskor vars innehåll han inte lyckats kränga. Som handelsresande är han slut. Som människa också. Bara lögnerna håller honom igång. Men det tar en stund innan vi får se alltsammans. Först måste hustrun Linda ingjuta sin milda kraft i spelet.
Anna Takanen är fantastisk i rollen. Ett klarsynt ankare som med solidariska vardagshandlingar försöker hålla mannen upprätt. Scenen där hon läxar upp sönerna hör till kvällens absoluta höjdpunkter. Och det i en föreställning där jag sitter klistrad i tre timmar.
På Nya Studions intima scen blir sönderfallet påträngande nära. Regin låter Willy glida mellan drömtillstånd och ett pockande nu. I bakåtblickarna ser vi hans käcka schablonbilder av pojkarna, särskilt Biff. Våningssängen i ena kanten påminner om de oklippta band som skaver.
Köket med kylskåpet är orubbligt centrum i en annars omvandlingsbar scenbild. Ljuset förskjuter fokus snabbt. Farbror Ben (Johan Gry) kliver osökt in ut som vitklädd kolonisatör, drömbilden av den som lyckats. Johan Karlbergs granne är verklig och krass, men välvillig. Det präglar även hans framgångsrika son (Adam Randle).
Willy Lomans Biff har ett grymmare arv att axla. Kärlek i övermått kan kväva och skada. Mattias Nordkvist kränger nästan fysiskt av tyngden. Insidan ska vi inte tala om. Lillebror Happy gör Adam Lundgren till en följsam överlevare.
Det är smärtsamt att följa hur allt kracklerar på vägen mot sanningen. Jakob Eklunds gestaltning vinner, och djupnar i konfliktscenerna. Ensemblespelet är på topp och den makalösa förtätningen mot slutet lämnar tydliga, emotionella efterskalv.
Loading ...
