Ett sekel utan ord på Moomsteatern

Energin är där. Spelglädjen likaså. Ändå blir det lite luddigt och på sina ställen förvirrande i Moomsteaterns nya föreställning Ett sekel utan ord.

Det här är Moomsteaterns första uppsättning sedan skådespelarna blev fast anställda med avtalsenlig lön. Givetvis ger detta en ökad självkänsla och stolthet.
   I Ett sekel utan ord får vi under hundra år följa hittebarnet Agnes. Det blir en resa genom ett helt sekel, helt utan ord, för denna gång har teatern valt att låta kroppar, mimik, sång och musik tala istället för att använda dialog. Det fungerar bra i det stora hela och musikerna på scenen är fenomenala på att kasta sig mellan olika instrument och musikstilar. Moomsteaterns skådespelare kan gnistra och gör det också här. Alla spelar flera roller och det är gott om kostymbyten. Niclas Leander är galant på detaljarbete och Klas Malmberg som skönsjungande drag queen tar mig med storm.
   Men det finns ändå vissa problem med föreställningen och Kjell Stjernholms manus. Ett helt sekel ska hinnas med och därför blir det också bara ett skrapande på ytan. Olika scener avlöser varandra och kända historiska händelser och personer som Titanic, Hitler och Ådalen 31 betas pliktskyldigt av. Samtidigt är vissa stycken märkligt långdragna i förhållande till sin betydelse för pjäsen. Magin bryts.
    Kort och gott, i det lilla blomstrar kreativitet och spelglädje, men i det stora blir det inte tillräckligt träffande.

Karin Lindbom