Familjens kamp och krampKrampaktig kram i familjekampen. Maria Selbing och Leonard Terfelt i Lång dags färd mot natt som turnerar med Riksteatern. Foto: Carl Thorborg
Recensioner [2011-03-08]

Familjens kamp och kramp

Lång dags färd mot natt av Eugene O'Neill
Scen: Ystads Teater, Riksteatern
Ort: Turné
Regi: Maria Löfgren
Scenografi: Zofi Nilsson
Medverkande: Per Burell, Maria Selbing, Leonard Terfelt, Johannes Wanselow, Özlem Dilje Neva Yigitbas
Översättning: Klas Östergren
Länk: Riksteatern


RECENSION/TEATER. Familjens söndervittrade maktstatus i Lång dags färd mot natt av Eugene O'Neill funkar även på dagens genomterapeutade publik, konstaterar Nummers Björn Gunnarsson, som uppskattar det rytmiserade i Maria Löfgrens uppsättning och danspartierna av Dorte Olesen.

Att idag sätta upp Lång dags färd mot natt, denna den psykologiska realismens höjdpunkt, bjuder förstås på utmaningar. Tillvaron är så genomterapeutad att publiken själv kan ställa diagnos. Medberoende. Livslögnare. Förnekare. Skuldbärare.


Maria Löfgren är överraskande respektfull mot Eugene O’Neill. Det långsamma avtäckandet av familjens söndervittrade maktstatus är sig likt. Alla de gamla skulderna som aldrig har sonats. Dessa kataloger av svagheter, anklagelser, tillrättavisningar och nedlåtande förminskningar.


Men Löfgren rytmiserar i alla fall föreställningen fysiskt genom att låta Cathleen spelas av slagverkaren Özlem Dijle Neva Yigitbas. Då och då trummar hon på flaskor och glas och på den berömda träpanelen, som här liknar ett fängelsegaller.
   Mellan scenerna dansar skådespelarna, koreograferade av Dorte Olesen. Danspartierna blir mimiska preludier till familjens inbördes kamp och själsliga kramp. Här kroppsliggörs konflikterna på riktigt, och dansinslagen kunde gärna varit fler.


Leonard Terfelt låter Jamie bli ännu ett maskulinistiskt raglande fyllo ur krogkön, medan Johannes Wanselow gör en ovanligt fryntlig och godmodig, inte poetiskt svårmodig, Edmund. Per Burell gör James Tyrone slängig och böjlig, jämförelsevis vek, en alfahanne bortom bäst före-datumet.


Maria Selbing låter Mary Tyrone svaja. Hon går i slingor, lätt kutryggig, med böjda knän. En lång dags vandring genom de inre, ödelagda rummen. Uppkrupen i fåtöljen dansar hon sitt morfinrus. Annars brukar det vara de reumatiska händerna som fokuseras.
   Det är alldeles utmärkt, alltför många Mary Tyrones har desperat vridit sina händer på teaterscenerna genom åren.


Här får hon i stället spela luftpiano, trevande, med funktionsdugliga fingrar. Långsamt klagande, sorgsna pianoackord visar att det för länge sedan är alldeles försent.
   När Mary till slut har plockat fram bröllopsklänningen, bär James den som vore den deras sedan länge döda barn. Det är mycket vackert och tragiskt.

Björn Gunnarsson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (8 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare