Lisa Nilsson som Diana och Anna Hansson som Natalie är stundtals musikaliska spegelbilder av varandra i Next to normal. Foto: Petra Hellberg
Recensioner [2012-09-28]

Familjesaga med musikaliskt djup

Next to normal av Tom Kitt och Brian Yorkey
Svensk text: Calle Norlén
Regi: Lisa Ohlin
Scenografi: Lars Östbergh
Musikaliskt ansvarig: Joakim Hallin
Koreografi: Roger Lybeck
Kostym: Annsofi Nyberg
Ljus: William Wenner
Ljud: Tomas Florhed, Niklas Nordström
Mask: Katrin Wahlberg
Regiassistent: Kajsa Ekström/Johanna Irving
Medverkande: Lisa Nilsson, Bruno Mitsogiannis, Dan Ekborg, Anna Hansson, Albin Flinkas, Fredrik Lycke
Musiker: Joakim Hallin (kapellmästare), Andreas Landegren, Hanna Helgegren, Ulric Johansson, Dan Strömqvist, Mattias Torell, Anna Wallgren
Länk: Stockholms stadsteater 


RECENSION/MUSIKAL. Next to normal med Lisa Nilsson som bipolära Diana på Stockholms stadsteater är en stämflätad familjesaga, med avgrundsdjupa bottnar. Anna Hedelius blir på riktigt berörd av känslomättad musik och obearbetade trauman.

Det är knappast någon Familjen Bra, som står på scenen i Brian Yorkeys och Tom Kitts Pulitzerbelönade rockmusikal Next to normal, som får ses som höstens Stora scenen-dragplåster på Stockholms stadsteater. Knappast en familjen Normal, även om morgonruschen i inledningsscenen säkert känns igen i vilken barnfamilj som helst – möjligen bortsett från familjemedlemmarnas exceptionellt kompetenta stämflätning.

När mamma Diana (Lisa Nilsson) i manisk iver börjar bre mackor på matsalsgolvet förstår vi att det inte står rätt till. Dotter Natalie (Anna Hansson) skyndar till skolan medan pappa Dan (Dan Ekborg) stannar hemma och städar upp, vid sin hustrus sida så som han lojalt ska visa sig vara genom hela berättelsens inferno.

Bipolär sjukdom, självmordsförsök, tvångsvård och elchocker må vara udda ämnen för en musikal. I Lisa Ohlins uppsättning och med Calle Norléns träffsäkra svenska text är det ämnen som behandlas på största allvar, men också med en charmig lätthet mellan varven. Lisa Nilsson som mamma Diana är i samma gestalt kvinnan-bredvid och kvartersoriginalet som kommer naken till föräldramötet. Denna dualitet behärskar hon till fullo, framför allt då hon kommer till sin rätt i sången men också i det, visserligen en smula tillrättalagda, men ändå intagande skådespeleriet.

I Dan Ekborgs karaktär finns stoff för en teoretisk psykoanalys. Han gör en orubblig make, fast i sin övertygelse att ord ska hållas, och att den relation han gick in som mycket ung ska hålla livet ut trots övermäktiga påfrestningar. Men i hans röst anas också desperation och rädsla. Relationen med hustrun präglas av destruktiva mönster, av demoner och sår och det finns anledning att fråga sig om det i själva verket är han som hindrar hennes sunda sorg. Sorgen över det barn som dog från dem vid knappa ett års ålder, men i Bruno Mitsogiannis okuvliga skepnad ännu är med dem som en högst påtaglig ande på scenen.

Mitt i allt detta en dotter. Natalies resa från klassisk pianoelev i veckad kjol till Treotrippande nattklubbsdrottning  i trasiga nätstrumpor kunde knappast vara en tydligare illustration på den dysfynktionella familjens följder. Anna Hansson gör henne med förtvivlan och är i många fall en spegelbild av modern också rent musikaliskt. I henne lever sveket blandat med rädslan för att allt ska upprepas. ”En tickande bomb” – så beskriver hon det för sin jazzlirande pojkvän Henrik, som görs med charmfull humor av Albin Flinkas.

Scenograf Lars Östberghs först så prydliga förortsvilla dekonstrueras i takt med berättelsen; musiken blir alltmer känslomättad med gitarrslingor och melankolisk cello. Detta tillsammans med en välavvägd och inte för påträngande regi gör att Next to normal är en musikal som berör. På riktigt.

Anna Hedelius

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (8 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare