Ren kärlek och ädla gärningar. De allra flesta människor bär på en Don Quijote inom sig, men hejdas av den postmodernistiska självdistansen och självironin. Dock inte Don Quijote. Den sista delen i Miguel de Cervantes trilogi berättar hela historien om ”den snillrika riddaren” från början av 1600-talet. Det är historien om den vandrande riddaren och hans vapendragare Sancho Panza, som tillsammans kämpar mot de två väderkvarnsarmarna cynism och egoism. Eller, om behovet av fantasi och drömmar i ett kalkylerande samhälle.
Hela ensemblen bär badringar föreställande hästhuvuden runt midjan. Don Quijote och Sancho Panza har äntligen slagit följe med ett äkta hertigpar. Skritten ökar till galopp och replikerna smattrar som ett väloljat maskineri. Med högt tempo och skruvade grepp skapas en underbart humoristisk föreställning som påminner om en gränslös feberdröm, fast en mycket välregisserad sådan. Allt sitter som en smäck och ingenting har lämnats åt slumpen i den här mytologiska sagan förpackad i snygg 1600-talskostym. Martin Ellborgs förvirrade och naiva Don Quijote väcker starka sympatier och runt omkring honom är världen galen, ibland rentav farsartad.
Do Quijote drivs av kärleken till fantasikvinnan Dulcinea och slåss mot kissemissar och väderkvarnar, förblindad av sina ideal och döv inför omvärldens häcklande. Bara Sancho Panza förstår Don Quijote, som gestaltas mycket rörande av Martin Ellborg. Regionteaterns Catherine Westling spelar Sancho Panza med humoristiskt kroppsspråk och mimik.
Runt omkring de mänskliga karaktärerna Don Quijote och Sancho Panza rör sig hönor, präster, värdshusvärdinnor och andra groteska typer som får handlingen att rusa framåt mot Don Quijotes uppvaknande. Det är bra underhållning och en visuell fröjd. Kostymerna, scenografin och ljusdesignen imponerar och tydliggör kanske bäst den lyckade korsbefruktningen mellan Byteatern Kalmar och Regionteatern Kronoberg Blekinge. Ljuset leker med skuggor och skalor och förskjuter verklighetsuppfattningen till Don Quijotes blick.
Den visuella elegansen balanserar upp spelet, som ibland tenderar att bli publikfriande och tippa över åt farshållet. Men samtidigt: det verkliga livet är en fars där den fantasifulla idealisten utmålas som galning och normaliteten framstår som grotesk. Det visas tydligt i samproduktionen om Don Quijote – eller egentligen: om teaterns livsnödvändiga värden i ett nyttomaximerat samhälle.
Loading ...
