Duvorna är en smårolig absurd sedekomedi med dragning åt existentiellt drama. Felhörningar, felsägningar och minnesförluster är tyske David Gieselmanns metod.
Alexander Öberg sätter sitt signum på uppsättningen: hans specialitet är att fylla hela scenrummet med rörelse, ensemblen får jobba med förflyttningar och skickligt genomförda simultanscener.
Alla handlingsrum och dialoger glider in i varandra, gestalter som antas inte vara närvarande är plötsligt närvarande, även om de befinner sig i fonden. Det är snabba positionsbyten, dubblerade identiteter, missförstånd och neuroser.
Den tyska humorn lever oftast upp till sitt skrala rykte, tyskar är ju i allmänhet bättre på filosofi än komedi.
Med tyska poplåtar och schlagers skapar Öberg sin egen tolkning av just det nationella traumat, och det är kanske här som Peter Wahlbecks närvaro blir befogad. Duvorna är som en fars ”für alle”. Underförstått att tyskar och tyskhet är komiskt töntigt.
Pjäsens upplägg utgör en metaironisk kommentar till förväxlingsfarsens genreelement. Arbetsplatsers avhumaniserande monotoni och identitetens upplösning är teman som känns igen från andra tyska samtidsdramatiker.
Gieselmann är bra på att snurra till intriger, mindre bra på att snurra upp dem igen. Rollfigurernas typisering är förstås en illustration till identitetstemat och samtidigt en kommentar till genrens stående typer. Framemot andra akten börjar dock typerna bli manér, och den tidigare så produktiva förvirringen blir sömnig.
Helsingborgs stadsteater upplyser inte om vem som översatt pjäsen. När den sattes upp på Teaterhögskolan i Luleå var det svensk text av Christine Bredenkamp. Vem som än översatt är personen värd en eloge för överföringen av alla verbala mismatchningar.
Loading ...
