Marguerites magiska örhängenUlrika Mjörndal (Marguerite), Eva Marklund (Marthe), Daniel Johansson (Faust) och Kosma Ranuer (Mefistofeles) i Mira Bartovs uppsättning av Gonouds Faust på Folkoperan.
Recensioner [2010-09-17]

Marguerites magiska örhängen

Faust av Charles Gounod
Scen: Folkoperan
Ort: Stockholm
Regi: Mira Bartov
Scenografi: Monika Frelin
Kostym: Monika Frelin
Medverkande: Ulrika Mjörndal, Daniel Johansson, Kosma Ranuer, Carl Ackerfeldt, Marie Alexis, Eva Marklund (Framförs av fera sångarlag, för detaljerad info se Folkoperans webb)
Svensk text: Mira Bartov Dirigent: Joakim Unander
Länk: Folkoperan


RECENSION/OPERA. "Skulle det inte handla om ont och gott? " frågar mitt sällskap när vi är på väg ut från Folkoperan. Stan är nerlusad med bilder av änglar och djävlar som uppmanar till att ”Sluta röka”, alternativt ”Ta ett bloss till”. Men Mira Bartovs uppsättning av Faust matchar inte reklamkampanjen, menar Nummers operakritiker Ditte Hammar.

Faust ställer inte publiken inför några knepiga moraliska val utan kastas runt i en smäktande känslokarusell. Folkoperans relativt lilla ensemble spelar som en hel überromantisk 100-mannaorkester, som om de alla vore iklädda lila sammetsjaquetter med spetskrås. Tyvärr dränker deras svällande entusiasm en hel del av sången och det är svårt att hänga med när texten försvinner.
   Men kvällens stjärna Ulrika Mjörndal går fram varenda sekund. Hon är den olyckliga Marguerite som blir förförd och dumpad av Faust.


Han har sålt sin själ till demonen Mefistofeles för att få tillbaka sin ungdom och ragga på Marguerite. Men snart lämnar han henne ensam med deras barn. Hon är alldeles underbart trasslig och stjärnögd som den naiva hjältinnan ur en stumfilm. Hennes röst är också som från en annan tid. Mjörndals ljusa vokaler och klara övertoner påminner inte så lite om Sickan Carlssons glättiga 40-talsröst, fast med en intressant svärta. Hon gör den bästa juvelaria (ni vet Bianca Castafiores paradnummer i Tintin) jag nånsin hört. Man både ser och hör hur djävulen griper tag i henne genom juvelernas glitter.


Så fort hon tagit på sig de överdådiga örhängena blir hon en annan person. Fantastiskt. Senare leder Fausts svek och barnets död till att Marguerite blir vansinnig.
   Trots en hel del klyschor är det omöjligt att inte röras av Marguerites ryckiga kroppspråk och alltmer desperata röst. Och lyckan när hon till slut lyckas släppa fixeringen vid Faust och får en glimt av ett nytt liv.
   Marguerites andre beundrare Siebel brukar spelas som en byxroll men får här vara en riktig kvinna. Ett fräscht grepp, även om Siebels kärlek framstår som mera systerlig än lesbisk.


Det är kvinnornas solidaritet och ömhet som räddar Marguerite. Kontrasten är stor till männens våldsamma och nyckfulla ”kärlek”. Liksom många operor dras Faust med en hemsk mansbild. I original-Faust avrättas Marguerite på slutet, men här får hon en ny chans. Det är vackert och gripande, även om sensmoralen inte är glasklar.
   Jag vet fortfarande inte om jag borde sluta röka eller skaffa sommarkatt, men jag fick gråta en skvätt. Och det är vackert så…

Ditte Hammar

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare