Zombieteater med spleenNaket är det nya påklädda på teatern i vår. Lägg därtill en zombievåg och frågan är vem som alls vågar sätta sig i en mörk salong framöver. På bild: En torterad Emanuel Söderberg i Zoembient, för övrigt vårens vackraste pjästitel. Foto: Mirjam Hector /TEATERMASKINEN
Recensioner [2010-05-20]

Zombieteater med spleen

Zoembient av Johan Jönson
Scen: Teatermaskinen på Intercult
Ort: Stockholm
Regi: Jonas Engman
Medverkande: Berit Engman, Emanuel Söderberg, Hannes Olsson
Video/foto: Mirjam Hector
Länk: Teatermaskinen


recension/teater. Zombien har intagit teaterscenen. Först såg vi dem som en glimt i Teater Giljotins Emergency exit, sedan på Theatertreffen i Berlin.
På Teatermaskinen möter Ylva Lagercrantz Spindler en i transformationsstadiet.

För om zombien på bioduken alltmer blir ett levande monster som både kan springa och äta kött, så smyger författaren och dramatikern Johan Jönson in ordet ambient i titeln Zoembient och skapar därmed en scenisk hybrid som sammantaget inbegriper orden zoe (evigt liv), zombie (levande död) och ambient (se musikaliska användningen av denna term alternativt tolkningen omgivning).


Men inledningscenen, som rör sig i performanceland, är knappast försonande utan snarare outhärdligt. En bakbunden, naken man (Emanuel Söderberg) i något som för tankarna till Abu Ghraib-fängelset i Irak, utsätts för olika fruktansvärda tortyrmetoder som utdragna naglar, hett vatten, iskallt vatten, strålkastarljus mitt i natten, anal penetration och så vidare. Det är svårt att värja sig som publik, i synnerhet när man sitter väldigt nära och i en trång, liten lokal med dålig ventilation.


Så nästa scen i total kontrast, visserligen inledningsvis i form av en projektion i fonden från ett gängkrig, troligtvis i Paris eller New York, men ändå rena lisan för själen efter att ha genomlevt den första: frustrerade unga män som sätter bilar i brand och vandaliserar i största allmänhet. Men på scenen framför möter vi en svensk kille (Hannes Olsson) i nallekostym, i ett förtvivlat möte med en terapeut (Berit Engman). Han känner inget liv i kroppen, trots att han har jobb, fru och hus. Det vill säga, han lider av välfärdssjukdomen spleen, en åkomma som drabbar många av oss i västerlandet och som är nära besläktad med livsledan, något bara vi som inte behöver slåss för vår fysiska överlevnad kan kosta på oss att sjunka ner i.


Efterhand utvecklas samtalet till en filosofisk monolog om hur ”världen bara är ett läte”, människans behov av kollektivism kontra individualism, hur vi till slut ändå uppgår i just kollektivism i det att vi multnar i jorden och återuppstår som gröda åt nästa generation levande. Alltmedan terapeutens roll blir mer än diffus.


Det är vackert och poetiskt skrivet av Johan Jönson som nyligen hyllades för sin nya roman Livdikt, men sceniskt blir Zoembient tyvärr teater som blir mer intressant i det välskrivna manuset än på scenen. För även om Emanuel Söderberg spelar torterad så övertygande att en bödel kan börja gråta, så hjälper det inte för att även andra akten med den livsvilsna mannen ska hugga tag i mitt innersta. Överhuvudtaget är det svårt att tolka sammanhanget mellan de två scenerna mer än som en symbolisk bild för hur bara den som verkligen hotas att dö känner livet, medan den som är mitt i livet känner sig död. Jag tror mer om alltid lika intressanta arbetarklassteatern Teatermaskinen än det här.

Zoembient spelas även på Teater Tribunalen 21 maj.

Ylva Lagercrantz Spindler

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (7 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare