I Radikal vänskap ställs starka kvinnor mot vanliga kvinnor, ”anständiga människor”, som inte agerar på maktens villkor. Foto: Alexandra Hall
Recensioner [2014-03-20]

Feelgood med flätande feminister

Radikal vänskap
Scen:
PotatoPotato på Teater 23
Ort: Malmö
Regi: Linda Forsell
Scenografi och kostym: Agnes Östergren
Medverkande: Janna Granström, Linn Björnvik Grøder, Agnes Hargne Wallander med flera
Länk: PotatoPotato


RECENSION/TEATER. Radikal vänskap är en positiv feministisk utopi med plats för hitlåtar och ironi. Björn Gunnarsson har det mysigt med PotatoPotato på Teater 23 i Malmö.

ASMR, Autonomous sensory meridian response, är ett omtvistat neuropsykologiskt begrepp som beskriver den där obehagligt sköna eller skönt obehagliga kittlingskänslan när någon fjäderlätt vidrör ens underarm, viskblåser i örat eller drar fingrarna genom hårbotten. PotatoPotatos föreställning Radikal vänskap innehåller en ASMR-scen, vilket är följdriktigt, eftersom den är en riktig feelgoodupplevelse. Kanske på grund av att den är något så ovanligt som en positiv feministisk utopi.

Scenkollektivet har tillsammans med Teater Trots föresatt sig att undersöka feminiteter, en del i projektet ”I den bästa av tjejvärldar” som inleddes med Ung scen/östs Vi är nära (läs Nummers recension). I upplästa yttranden tar skådespelarna avstånd från uttrycket ”starka kvinnor”. Det är kvinnor med makt, politiker, eller i näringslivet. I stället vill kollektivet bejaka traditionella feminiteter, som omvårdnad, att erkänna sårbarhet, att lyssna i stället för att prata högt, osjälviskhet, närhet och känslomässig logik. Mot starka kvinnor ställs vanliga kvinnor, ”anständiga människor”, som inte agerar på maktens villkor.

Scenerierna är väninneaktiviteter, att fläta varandras hår och sjunga hitlåtar, som I will always love you, Whitney Houston-style. I början är det svårt att avgöra graden av självironi. Publiken verkar luta åt en satirisk-komisk tolkning, särskilt i leken med feminitetsreaktioner på åskväder, dödsfall och skeppsbrott. Men det är nog på allvar, trots en del menande blickar och många milda sarkasmer från skådespelarna. Ibland är det definitivt ironi mot konventionell skådespelarkonst.

Föreställningen kan kallas sensorisk, men lika gärna sensibel, som i ASMR-smekningarna, eller i lek med pilatesbollar. Den är också ett teaterestetiskt ställningstagande, eftersom den är mycket opretentiös och avslappnad. Det är roligt, mysigt och väldigt solidariskt. Sist blir det Mapeis Don’t wait, med en mäktig kvinnokör.

Björn Gunnarsson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (6 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare