Finlir i familjekryptanAnn Petrén är lysande som mamma Mary, Göran Engmans pappa James går sönder lite mer för varje scen i Uppsala stadsteaters och Teater Giljotins Lång dags färd mot natt. Foto: Urban Jörén
Recensioner [2009-03-12]

Finlir i familjekryptan

Lång dags färd mot natt av Eugene O'Neill
Scen: Teater Giljotin/Uppsala stadsteater
Ort: Uppsala
Regi: Kia Berglund
Ljus: Jonas Nyström
Mask: Johanna Rönnbäck
Medverkande: Ann Petrén, Göran Engman, Tobias Hjelm, Alexander Salzberger, Lanna Olsson
Scenografi och kostym: Youlian Tabakov
Föreställingen är ett samarbete mellan Uppsala stadsteater och Teater Giljotin i Stockholm.
Länk: Uppsala stadsteater


RECENSION/TEATER. Uppsala stadsteaters och Teater Giljotins samarbete bjuder på strålande skådespeleri i en solkigt svart sjuksal. Lång dags färd mot natt blir både en bild av uppgörelse och av familjen som organism.

Allt är svart, nästan lite solkigt i familjen Tyrones hem. Höga, spröjsade fönster delar scenen i två, bakom dem står sängarna, sjuksängarna, familjens sovplatser på rad. I fonden leder en trappa ner till vad som närmast för tankarna till en krypta. Familjekryptan. Till och med blommorna som tas in från trädgården är svarta. Liksom döda. Lampor hänger i rad som i en sjuksal.


Det är sommar och familjen är samlad: pappa James (Göran Engman), mamma Mary (Ann Petrén) och sönerna James jr (Tobias Hjelm) och Edmund (Alexander Salzberger). Till deras assistans, eller för att bevittna familjehelvetet, finns husan Cathleen (Lanna Olsson).
   Edmunds förfärliga hosta är en sommarförkylning försöker mamma Mary övertyga sig själv och familjen. Det är en lång dags väntan på det oundvikliga beskedet att det är lungsot. Och det är en lång dags nedstigande i kryptan. Och det är en lite väl lång kvälls föreställning.


Inte för att det inte håller. Regissören Kia Berglund har med sin pricksäkerhet i personporträtt, sin psykologiska örnblick slagit ner precis rätt. Ann Petrén är fullkomligt lysande som Mary. Med små medel som att, närmast omärkligt, bli lite långsammare lite mer osammanhängande i talet för varje sekund som går efter morfinsprutan. Att vi inte får se sprutan är tack vare Berglunds tillit till att skådespelarna klarar att synliggöra utan effekter. Och det gör de. Allihop.
   En nedtonad Göran Engman som pappa James går sönder lite mer för varje scen. Sönerna är slagträn, både föräldrarnas och varandras. Tobias Hjelm är fantastisk i sin sista monolog som ryker av självhat, familjekärlek och som stinker gammal fylla.


Jag svär troligen i kyrkan när jag säger att Lång dags färd mot natt för mig är en av de mer ointressanta familjeuppgörelser man kan hitta i den stora mängd som finns. Till föreställningens försvar ska dock sägas att Berglund och ensemblen har fått historien om familjen Tyrone att inte bara bli den uppgörelse som den står för, utan också en allmännare bild av familjen – om än dysfunktionell och sjukdomshärjad. Här visas en bild av familjen som organism tydligare än vad man oftast får se i uppsättningar av ”familjeklassikerna”.
   Och dessutom: vill man se skådespeleriets finlir ska man absolut ta sig till Uppsala i vår.

Astrid Claeson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (1 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare