Traditionstyngd festfixareReine Brynolfsson och Peter Andersson i Thommy Berggrens uppsättning av Harold Pinters Födelsedagskalaset på Stockholms stadsteater.
Recensioner [2010-03-26]

Traditionstyngd festfixare

Födelsedagskalaset av Harold Pinter
Scen: Stockholms stadsteater
Ort: Stockholm
Regi: Thommy Berggren
Scenografi: Peter Holm
Ljus: Alarik Lilliestierna
Kostym: Peter Holm
Mask: Siv Glans Molin
Medverkande: Ingvar Hirdwall, Gunilla Nyroos, Shanti Roney, Peter Andersson, Reine Brynolfsson, Lisa Wollter
Länk: Stockholms stadsteater


RECENSION/TEATER. Kanske är Stockholms stadsteaters 50-årsjubileum den långsökta orsaken till att Thommy Berggren sätter upp Harold Pinters ungefär lika gamla Födelsedagskalaset just nu. Själva uppsättningen bjuder annars ingen samtidsanknytning och tycks sakna mål och mening utöver att vara en fantastisk uppvisning i skådespeleri, tycker Cecilia Djurberg.

Harold Pinter skrev Födelsedagskalaset (The Birthday party) 1958. Det var hans första fullängdspjäs och är kanske hans mest svårtolkade. För ska man se denna historia om pianisten Stanley som ”hämtas hem” av de båda männen Goldberg och McCann efter ett år på Megs och Petey Boles ”pensionat” som en realistisk historia eller som ett mardrömspel med lösryckta judiska, ledtrådar?


Helt klart är att texten är absurdistisk. Replikerna säger gärna emot varann när det gäller faktainformation. Stanley hävdar till exempel att han inte alls fyller år, men kalas blir det och hur man än väljer att tolka innebörderna av det som sägs, ligger det nära till hands att se Stanley som något slags offer för en sjuk tillvaro. Som en avhoppare från ”organisationen”, som en kriminell, (eventuellt hustrumördare), som missbrukare eller kanske som schizofren. Eller allt på samma gång.
   Mångtydigheten och den inbyggda paranoian kring vem som är ”god” och vem som är ”ond” har både politiska och existentiella poänger och är det intressanta med dramat.


”Pjäsen är pjäsen”, lär Pinter själv ha sagt om The Birthday party och problemet med Thommy Berggrens uppsättning är att han är så respektfull mot Pinter han inte betonar en egen riktning för sin tolkning. Det här känns mest som en slentrianmässig del tre i hans Pintertrilogi på Stockholms stadsteater, efter Fastighetsskötaren (2001) och Hemkomsten (2006).
   Här finns inte bara fantastiska Ingvar Hirdwall och Peter Andersson från de föregående Pinteruppsättningarna, utan också en liknande stil och ton i spelet. Miljön känns igen från flera Berggrenuppsättningar: ett realistiskt rum med fjärde väggen borttagen och sidofönster som släpper in filmiskt dagsljus. Ett traditionellt scenbygge med rustika kulisser och en trappa där manuset önskar en trappa. Teater på det gamla hederliga viset alltså.


Berggrens skickliga personregi av en sån här elitensemble gör Pinters ”comedy of menace” full rättvisa i replikskiftena, men jag saknar samtidsrelevansens fond, som inte minst hade kunnat ge motstånd till Pinters daterade kvinnosyn.
   Gunilla Nyroos gör Meg till en nedtonat tokig tant, snarare än till det flörtiga fruntimmer Shanti Roneys kedjerökande och muttriga Stanley upplever henne som. Hon passar upp på alla män med te och Cornflakes som om inget hänt sedan 1950-talet och som om ABBA-musiken i Peteys köksradio inte innebär något som helst hopp framåt i tiden. Lisa Wollter tar den lilla plats hon får i rollen som Lulu, som redan i namnet begränsas till den offerroll kvinnor med detta namn traditionellt har på teatern.


När hon rider ranka på Goldbergs (Peter Anderssons) knä är det som om ingen genusdiskussion någonsin existerat i teatervärlden och man undrar – vad var meningen med uppsättningen annat än en ren och skär skådespelaruppvisning som befäster gamla traditioner, och tar det goda med det dåliga? 

Cecilia Djurberg

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (14 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

7
  1. Stefan B 2010-03-28 07:27

    man blir så trött. Skickligt hantverk betyder ingenting när innehållet så uppenbart brister i alla slags samtidsanalys och medveten tanke kring genus. Varför har inte fler recensenter uppmärksammat detta faktum?

  2. Catharina 2010-03-28 04:59

    UrTiden. Tiden för en teater som denna är förbi. Skickligt visst, om man är intresserad av en sorts låtsad avspänd teaterrealism. Ge upp och eller uppdatera er med verkligheten, samhället och konsten.

  3. Stina Wollter 2010-03-29 06:32

    Lulu kanske vill ha kul?. Ja hur är det med genus-medvetandet om det inte ens finns utrymme för en liten prövande reflektion som rymmer tanken att Lulu har koll på sin sexualitet- och kanske är sugen på lite rajtan tajtan med Goldberg helt enkelt? Stanley har hon liksom gett upp efter ett års försök att få ”ut honom i solen”.Lulu står med rak rygg i sin sista scen och konfronterar Goldberg med de övergrepp han begått- hon är inte knäckt. Hon är den som går ut i verkligheten.

  4. Goldberg 2010-03-30 09:15

    Rajtan tajtan. Stina, läs gårdagens City Stockholm. Där finns en intervju med Thommy Berggren. Den reflektion du efterlyser blir rätt svår att göra när upphovsmannen briljerar med sin nollkoll.

  5. Hanna G 2010-03-30 10:21

    Kejsaren är naken. Det är obegripligt hur Thommy Berggrens bristande analys och genommossiga teatersyn inte kommenteras i recensionerna.
    Men det är klart. Hur var det nu – han var en av de ”Stora Grabbarna”. Eller inte.
    Låt mig slippa se några fler Lulu sitta i gubbsens knän och gunga. Vi snackar 2000-tal.
    Jag var inte ensam om att sova i salongen.

  6. stina 2010-04-03 03:04

    ojojoj. Thommy Berggren uttalar jag mig inte om- trots att jag har min egen dotters berättelser från flera månaders repetitionsarbete med den samma. Jag vill lyfta fram att Att gunga i knä är inte nödvändigtvis är ett bevis på att man intar en offer-roll. Jag gungar fan i knät på min snubbe och har det jävligt bra där. Ibland dansar han naken och dansar i mitt knä också.

  7. Goldberg 2010-04-03 10:43

    Mikro och makro. Tack Stina Wollter för att du delar med dig av dina personliga erfarenheter av Att Gunga På Knä.