Det börjar very Aktör. Jag får pirr i magen när publiken släpps in en och en i ett litet rum som för tankarna till det där hålet i trädet som tog Alice till underlandet.
Så står hon plötsligt där, vitklädd och platinablond med händerna utsträckta. Hon säger något välkomnande och tar mig i handen.
Vi smyger in en dimmig sal som kantas av vita, pittoreska sängar fyllda av kuddar och prydda med lampor. Man får krypa upp i dem, och inta godnattsageläge. Det känns som att kliva in i ett ömtåligt tittägg från mormors barndom.
Tyvärr mattas magin när Åsa Gustafssons Alicegestalt börjar läsa högt ur Lewis Carrolls berömda nonsensbok om Alice, på bruten engelska. Det är visserligen skoj och lite galet att hon genast ballar ur, kryper på golvet, kastar spelkort och så vidare. Men den där initiala drömska auran kring rummet bleknar, och med den veknar den imaginära myskramen om åskådarna.
I stället blir det flåsande barockt, och delar av publiken tjuter av skratt. Detta särskilt när Åsa och hennes dubbelgångare serverar publiken te, klädda i klapprande tåspetsskor och hästhuvuden med trånsjuka leenden.
Ett skruvat och originellt scenario som travesterar Alices berömda fika med den stressade kaninen i underlandet.
Det är snyggt, men det dröjer innan verket hittar den där drömska nerven igen. Det sker med ett suggestivt och mörkare scenario, med Alices konturer som ett spöke på väggen och en ljudmatta som ger rysningar.
Verket rundas av med en riktig mardröm, där sjuk svärta mot vita lakan tar form i mörkret. Det är ljuvligt maffigt och oemotståndligt otäckt.
I min värld får en pastisch på Alice i underlandet självklart ha fragmentariska tendenser, men i Goodbye horses fall innebär ryckigheten att den inkluderande, interaktiva ingrediensen försvagas.
Och eftersom det är just den som orsakar det där pirret i början, så måste jag tillstå att helheten gör mig lite besviken.
Loading ...
