Frustration och euforiUng dynamik på Unga Dramaten. Alexandra Drotz Ruhn som Donna och Kajsa Ericsson som Regina i Älvsborgsbron.
Recensioner [2011-09-26]

Frustration och eufori

Älvsborgsbron av Johanna Emanuelsson
Scen: Unga Dramaten/Elverket
Ort: Stockholm
Regi: Annika Silkeberg
Scenografi: Jenny André
Ljus: Jenny André
Kostym: Helena Sjöstedt
Mask: Sari Nuttunen
Medverkande: Kajsa Ericsson, David Book, Davood Tafvizian, Alexandra Drotz Ruhn, Lina Ljungqvist, Agnes Hargne Wallander
Länk: Unga Dramaten


RECENSION/TEATER. Kan frustration och eufori gå hand i hand? Johanna Emanuelssons Älvsborgsbron på Unga Dramaten är en dynamisk dystopi med dunkadunka. Maina Arvas har sett en ung dramatiker explosivt iscensatt.

Det bultar, snurrar, slår, väller, smäller … Unga känslor och tankar bankar på Unga Dramatens scen. Man har valt en ung dramatikers text – Johanna Emanuelsson går dramatik/dramaturgilinjen på Stockholms Dramatiska högskola men är redan prisbelönt och stjärnskottstippad – och Annika Silkeberg har iscensatt den så explosivt som möjligt.


Rytm, snabbhet, sväng, volym. Alla i den unga ensemblen kopplar på sitt starkaste ”se mig!”-sug i blicken: Kajsa Ericsson är ångestögt elektrisk som hjältinnan Regina, ”psykot” eller ordföranden för en liten revolutionär motståndsgrupp, hennes kumpaner (David Book och Davood Tafvizian) är manlighetslekande valpar på varsitt eget gläfsigt sätt, Alexandra Drotz Ruhns vassa bubbelgumvamp Donna har läppglansiga tjejflickorna Lina Ljungqvist och Agnes Hargne Wallander som smurfig doakör.


Man tänker lite Mirja Unge, lite Sarah Kane for kids, en Anna Odell som Ronja Rövardotter i Fucking Åmål … tills man struntar i referenssökandet och låter Emanuelsson stå för sig själv. Jag gillar hur det realistiska pudrats lätt med sagomyt – rollerna är personer men också ett slags varelser.


I Jenny Andrés runda scenrum med rörlig stålburskonstruktion får spelenergin fart i en snurrvirvel som drar in oss alla. In mot stora svällande känslor i äkta hällande ösregn. In mot dunkande dansgolv, heta hångel och vrålande vrede mot världens orättvisor.
   Här görs det obalanserade till ungdomlig dygd. Nästan hela tiden. För känns inte slutet lite väl plötsligt tillvinglat? Som en snabbt skissad lycklig queerkliché blir de kvinnliga antagonisterna kära i varandra i stället?


Det blir inte alldeles tydligt men jag gissar att det är meningen att bara släppa oss lite sådär i luften. Möjligen tvivlande på om det faktiskt blev något happy end. Om den där nya tonårshetsigt uppblossade kärleken verkligen kan ersätta den förra, och om hur det går med den politiska kampen.


För trots allt dunkadunka är det här en dystopisk tillställning. Pjäsen talar om aktivism och politik men handlar egentligen mer om avsaknaden av desamma, om frustrationen när slagorden känns tomma, förändringen aldrig kommer. Om att känna hur man lossnar från verkligheten.
   Men ändå, frustrationen och euforin går kanske hand i hand. Som Regina och Donna kanske gör.

Maina Arvas

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare