Lis Hellström Sveningson kastas i tanken tillbaka tjugo år i tiden, till absurdistiska källarteatrar i Paris, då hon ser Play Alter Native på Cinnober teater. Foto: Per Buhre
Recensioner [2012-03-29]

Galet flödande musikexperiment

Play alter native av Finn Iunker
Scen: Cinnober teater
Ort: Göteborg
Musik: Atli Ingólfsson
Översättning och regi: Svante Aulis Löwenborg
Scenografi: Råger Johansson
Ljus: Madeleine Strandberg
Kostym: Åsa Börjesson van Heijster och Christina Lindgren
Berättare: Anna Forsell, Niclas Fransson
Musiker: Margarida Edlund, Stina Hellberg, Einar Nielsen, Katarina Widell
Vokalist: Jón Svavar Jósefson
Barnkör: Elever från Oscar Fredriksskolan, Göteborg
Länk: Cinnober teater


RECENSION/TEATER. Cinnober teaters nya uppsättning Play Alter Native är ingen historia man måste begripa. Den spännande formblandningen är hela grejen och hur oförutsägbar som helst. Lis Hellström Sveningson ser ett sant alternativ på Göteborgs mesta experimentscen.

Den som är nyfiken på experimentell scenkonst bör ställa in sin GPS på Masthuggsterassen i Göteborg. Där håller Cinnober teater till med sina gränssprängande sceniska projekt. Konstnärlige ledaren Svante Aulis Löwenborg hämtar gärna inspiration och material från Norge och Finn Iunker har kommit att bli lite av husdramatiker på Cinnober i vår. Efter dramainstallationen The answering machine är det dags för musikteater av högst sammansatt slag.

Play Alter Native är inte likt något jag tidigare sett. Det skulle möjligen vara en absurdistisk iscensättning i en källarteater i Paris för tjugo år sedan. Där fanns samma obegripliga, förhöjda språkbehandling. Men där saknades den levande musiken. Och den är själva stommen här. Språket handlar mer om ljud än betydelse.

Även musiken går utöver det vanliga. Islänningen Atli Ingólfsson har skrivit för en kvartett bestående av viola, harpa, slagverk och flöjt. Lägg till en kör med tolv barn och en vokalist som spelar liberons roll. Det blir hur oförutsägbart som helst.

En story är svårt att vaska fram. Play Alter Native sägs berätta en saga om kungen som dricker vatten ur folkets flod, för att inte bli avsatt. Förgiftning och förvirring råder – i sagan såväl som i uppsättningen. Kungen dricker ändå. Och bli avsatt. Fast det kan man bortse ifrån. Det fascinerande är istället formen. Flödet av figurer som rör sig över scenen, ljuden som kommer och går. Det är en värld i sin egen art.

Tar man in barn eller djur på scen stjäl de lätt showen. Här väller ett helt dussin mellanstadieungar in, som en kvillrande bäck. Inte bara för att de är klädda i ljusblått, utan för att scenerierna skapar den känslan. Barnen rättar sig diskret i sina positioner, sjunger och agerar lyhört när de ska. De står för en konkret och rak ton i föreställningen. En kontrast till den förhöjda stilisering som regin står för ger de vuxna musikerna och skådespelarna. Det blir en spännande blandning. Helt galen ibland när Jón Svavar Jósefson fräser runt, eller när hela ensemblen länkar sig samman med långa rör. Råger Johanssons scenografiska vattenflöde i leklådan regleras med två plastdunkar utan något stänk och skvätt.

Låter det obegripligt? Rygga inte för det. Svante Aulis Löwenborg och hans gäng besväras inte av någon begriplighetstyranni. De bjuder på ett sant alternativ.

Lis Hellström Sveningson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (4 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare