I Konstakademiens Västra galleri vävs människoöden samman i en suggererande koreografi, där skeenden uppstår och försvinner som drömmar. Foto: Mattias Lindbäck
Recensioner [2013-10-24]

Gastkramande genomresa

Gare du Nord av Lotta Melin
Scen: Konstakademien
Ort: Stockholm
Idé/koreografi: Lotta Melin
Musik: Maja S. K. Ratkje
Scenografi: Jan Håfström
Kostym: Barbro Lomakka
Ljusdesign: Jacob Bjelfvenstam
Dansare: Henrietta Wallberg, Anna Westberg
Mezzosopran: Karolina Blixt
Pianist: Anna Christensson
Dansare/musiker: Robin af Ekenstam
Aktörer: Barbro Andersen, Gunnar Kaj, Maija Kumlin, Emma Håfström, Viktoria Uggla
Länk: Lotta Melin, Konstakademien


RECENSION/TEATER. Som ekon från förr vandrar Lotta Melins gestalter genom rummen på Konstakademien. Anna Hedelius slår följe med de döda i installationen Gare du Nord.

Det doftar gamla böcker och svagt av färg i Konstakademiens lokaler på Fredsgatan 12. Själv har jag inte varit så långt in i det ståtliga renässanspalatset (ursprungligen byggt på 1600-talet, men nedbrunnet och återuppbyggt under 1800-talet) tidigare, men nu blir jag ledsagad in i dess inre korridorer, salar och skrymslen. Det är en tankevidgande exkursion.

I anatomisalen tillreder rösten på tonsättaren Maja S. K. Ratkjes ljudspår ett köttigt recept. Besticken är redo på det folieklädda bordet och Anna Westberg är julgrisen med äpplet i mun. Vig som en katt och med yogisk muskelstyrka gör hon visst motstånd mot behandlingen. I biblioteket spelar Anna Christensson leksakspiano, som ett eko från något förglömt medan Gunnar Kaj vandrar som en vålnad genom rummet i sin långa särk. Platsen där Henrietta Wallberg pickar kaffebönor och kluckar forcerat liknar mest en vänthall där vi sitter uppradade längs väggarna och ljudbilden har något orientaliskt över sig.

Jag finner mig i denna installation som på en resa genom sekler, över länder och traditioner. En resa med den hårt trafikerade Parisstationen Gare du Nord som utgångspunkt. Stationen iscensätts i husets trapphall med hjälp av ett preparerat piano och mezzosopranen Karolina Blixts aria, i vilket librettot består av franska tågtermer.

I hörsalen river Henrietta Wallberg tyg i remsor till Anna Christenssons alltmer påträngande piano och i Västra galleriet vävs människoöden samman i en suggererande koreografi, där skeenden uppstår och försvinner som drömmar. Jan Håfströms scenrum både smälter in och kompletterar den befintliga ateljémiljön och i Barbro Lomakas kostymer i japanskt papper tycks gestalterna nyss kärleksfullt upplockade ur de dödas rike. Det är gastkramande, om jag nu får roa mig med att använda uttrycket i en överförd betydelse – omfamnandes de hädangångna. Konstnärligt har föreställningen ett tilltal likt poesin. Den slår an strängar, skapar resonans och får klanger i mitt inre att ljuda.

Slutscenens trumorkester i ateljén är för nio personer och lika många kålhuvuden. Rytmiskt, uppfordrande. Glöm oss inte!

Anna Hedelius

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (7 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare