Manifestligt operettglitterPå bilden: Maria Johansson (Frou-Frou), Alexandra Frid Giertz (Do-Do), Andrea Hagman (Clo-Clo/Praskowia) och Susanna Sundberg (Jou-Jou/Olga) Foto: Markus Gårder
Recensioner [2008-09-18]

Manifestligt operettglitter

Glada änkan av Franz Lehár
Scen: Folkoperan
Ort: Stockholm
Regi: Suzanne Osten
Scenografi: Magdalena Åberg
Kostym: Maria Geber
Medverkande: Två sångarlag. Se Folkoperans webbplats för fullständiga rollistor.
Dirigent: Joakim Unander
Länk: Folkoperan


RECENSION/OPERETT. Suzanne Ostens uppsättning av Franz Lehárs Glada änkan är en lika oväntad som spännande kombination, och premiären på Folkoperan blev också en annorlunda operettupplevelse.

Suzanne Ostens Glada änkan visar sig vara en stenhård tackling på operettgenren som resulterar i en glittrande festlig manifestation mot patriarkatet.
   Det mest imponerande i denna egensinniga uppsättning är Ostens totala behärskning av regikonstens medel. Med en lätthet och fräckhet som av och till får det att hisna jonglerar hon med operettens beståndsdelar – utan att något faller till marken. Hon hjälper sångarna att hålla kursen trots högt tempo och skarpa svängar.


Mitt i det komiska kaoset och den vackra sången uppstår plötsligt bilden av en riktig människas djupaste känslor genom Fredrik Lyckes fysiska och vokala tolkning av den manliga huvudrollen Danilos kärlek, svartsjuka och frustration. Och för första gången någonsin förmår denna gestalt att beröra mig.
   En extra poäng är att det är den manliga huvudrollen som får stå för den äkta – men omöjliga – kärleken i denna antipatriarkala manifestation. Målet för Danilos längtan, änkan Hanna, gestaltas mycket karismatiskt av Paula Hoffman Fröling som också har en imponerande vokal auktoritet, hon är i alla avseenden verkets ledarhona.


Att ta in barnets perspektiv i en vuxenföreställning är typiskt Osten och blir här ett sätt att förmänskliga handlingen. Skickliga Emilie Jonsson spelar ett barn som blir en sorts stum – men mycket närvarande – kommentator till de vuxnas tokigheter.
   Men Osten har ytterligare ett ess i ärmen. Genom att förändra den lilla men allestädes närvarande karaktären Njegus till verkets androgyna centralgestalt och konferencier skapar hon både ett språkrör för sitt eget textmaterial och en ledsagare åt publiken. Valet av Sara Jangfeldt i denna roll är ett lyckokast eftersom hon har den karisma och auktoritet samt den rörelse- och röstkvalitet som krävs. Med sidekicken Josephine, läckert gestaltad av Josephine Wilson, bildar Njegus ett queerpar involverat i ett diskret men intensivt triangeldrama med lycklig upplösning i finalen.


Och det blir en äkta, sprakande operettfinal. För trots att Osten angriper operettens patriarkala grunder och blandar in mycket humor bejakar hon styckets musikaliska innehåll. Franz Lehár får förvisso konkurrens av Peter Eggers klubbmusik men är inte förbisedd: hans musik får en kittlande energi av dirigenten Joakim Unander i ledningen för Folkoperans orkester.


Man kan säga att generositet är ledordet i Suzanne Ostens Glada änkan. Den flödar av kärlek till scenkonstens möjligheter att skildra livets mest omöjliga företeelse – kärleken.

Lena Andrén

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (4 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

2
  1. katarina 2008-09-20 12:40

    teaterfest! glada änkan är en teaterfest,underhållning,glädje i kombination med ett friskt budskap och en frågeställning med bett i!kan nog komma att provocera en del..vilket är uppfriskande!

  2. Björn 2008-10-12 07:19

    Trist och tråkigt. Musikaliskt funkar det bra med överlag goda sångare. Men det är hemskt trist och tråkigt. Man sitter mest och tittar på klockan mellan musikinslagen.