Med täckande goggles för ögonen blir vi ledda av mjuka händer allt längre bort från verklighetens tids- och rumstänkande. Foto: Sören Vilks
Recensioner [2012-11-17]

Guidad tur i Indras öra

Proscenium av Lundahl & Seitl
Scen: Dramaten
Ort: Stockholm
Koncept: Christer Lundahl och Martina Seitl
Konstnärlig medarbetare: Sara Lindström
Koordinator: Mariana Suikkanen Gomes
Utveckling av ljudteknologisystem: Chris Wright
Ljud: Rebecca Neumann, Johan Bengtsson
Inspicient: Henrik Nilsson
Medverkande: Rachel Alexander, Jonas Bergström, Carl Magnus Dellow, Lisette Drangert, Dick Lundström, Sara Lindström, Emma Mehonic, Pia Nordin, Mariana Suikkanen Gomes


RECENSION/TEATER. Lundahl & Seitls Proscenium är en virtuell vandring i Dramatens skrymslen och besökarens inre. Anna Hedelius njuter av att stå i rampljuset på nationalscenen.

Jag har varit i Indras öra. Ledd dit av mjuka händer och röster från förr och nu. Den säregna upplevelsen är en del av konstnärsduon Lundahl och Seitls senaste verk Proscenium, en guidad vandring för sex personer åt gången, genom Dramatens korridorer, spiraltrappor och tågvindar och in i ditt eget illusoriska medvetande.

Under några år har Christer Lundahl och Martina Seitl utvecklat sina tekniskt utstuderade och högst interaktiva föreställningar – Recreational Test-site på Weld 2007 (läs Nummers recension), The infinite Conversation på Magasin 3, och Symphony of a missing room på Nationalmuseum för att nämna några. I somras deltog de på Avignonfestivalen och 2010 fick de Birgit Cullbergs stipendium.

Proscenium är min egen Lundahl och Seitl-premiär, vilket förstås lägger ett extra moment av spänning till ögonblicket då jag kliver in i nationalscenens foajé. Att gå på upptäcktsfärd med ögonbindel hör ju inte till vardagssysselsättningarna för en 40-plussare med utvecklat kontrollbehov.

Iförda headset leds vi sex besökare, efter en saklig introduktion, in i teaterhuset. Osynliga ciceroner i örat, en smekande kvinnlig röst som åkallar oss från höger, från vänster, tycks smyga alldeles intill oss. En manlig inspicientröst som följer skeendet: ”Proscenium rör sig nu in mot Stora scenen.”

Vi sex förflyttar oss i klunga,  som lydiga barn, först trevande, sedan alltmer försigkomna. Vi möter scenarbetare – på Stora scenen ställs scenografin till Den goda människan i Sezuan i ordning – uppför en trappa bär någon en tung klänning, gestalter i Shakespearekostymering korsar vår väg i korridorerna. Vad är illusion, vad är verklighet? Vari består egentligen skillnaden? Medan vi vandrar vidare in i teaterns eget drömspel fortsätter rösterna i örat – någonstans i huset pågår en föreställning, men var? Och i vilken tid?

Det är när vi, utan att se någon människa, förses med täckande goggles för ögonen, som de mjuka händerna leder oss vidare, än längre bort från verklighetens tids- och rumstänkande. Nu är det min egen fantasi som för mig genom teaterns mysterier. Rösterna hjälper mig på traven, Harriet Bosse deklamerar, Månskenssonaten spelas på piano och ljusfenomen fladdrar förbi mina ögon. Plötsligt befinner jag mig i rampljuset på en scen medan applådåskorna brakar loss. I nästa stund står jag vid ett hav medan fiskmåsar skriar. De flyktiga intrycken – en vindpust, ett ljussken – går att gripa tag i eller släppa. Det är en på samma gång oerhört sinnlig och samtidigt smått skrämmande upplevelse, en total övning i både tillit och föreställningsförmåga.

Förnuftshjärnan sorterar, analyserar, försöker förstå hur tekniken fungerar, anstränger sig för att orientera mig i tid och rum. Men mina sinnen segrar, fantasin och det undermedvetna rycks med; jag struntar i verkligheten. Det är som ett rus, med ovanligt skärpta sinnen, ett tillstånd bortom kontroll, som det är väldigt behagligt att vila i.

Slutligen får vi också själva delta; rösten, nu en ny (är det Carl Magnus Dellows?) ber oss minnas en vandring i naturen. Jag delar mitt minne med medbesökaren Daniel och han delar sitt med mig. I Prosceniums universum funkar det fint att samtidigt befinna sig på La Gomera och vid Årstaviken. Och det är kanske det här som ska till, tänker jag, för att en luttrad teaterbesökare på riktigt ska ge blanka den i analysen och överväldigas av en scenisk händelse.

Vilken teaterföreställning vi som deltagit själva har skapat under vår vandring, vem som har observerat oss och vilka vi har mött – det kan jag bara föreställa mig.

Anna Hedelius

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (4 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare