OperarepSTORSalome krigsmålar sig före De sju slöjornas dans i Sofia Jupithers uppsättning på Kungliga Operan i Stockholm.
Fördjupning [2014-06-15]

Har operan gjort upp med sexismen?

OPERA. Övergrepp mot kvinnor och fyrkantiga scenerier är sedan flera år på modet inom svensk opera. Efter en omdiskuterad våldtäktsscen på Göteborgsoperan 2012 blåste det upp till storm. Men vad hände egentligen sedan?

Våren 2012, Göteborgsoperan
På scenen har den uttråkade lyxhustrun Katerina Ismajlova i Dmitrij Sjostakovitj opera Lady MacBeth från Mzensk just blivit brutalt knullad bakom ett kylskåp, med följden att mjölken har spillts ut. Det skrattas i salongen. Manliga skratt.

Hösten 2012, Kungliga Operan
Skurken Monostatos ska vakta prinsessan Pamina i Mozarts sagoopera Trollflöjten. I en komisk aria sjunger han om sin längtan efter en kvinna. Men istället för att försöka stjäla en förstulen kyss från den sovande prinsessan lägger sig Monostatos ovanpå Pamina och är på väg att genomföra en våldtäkt till den glada musiken.

Sommaren 2013, Dalhalla
Jättarna Fasolt och Fafner bygger borgen Valhalla åt asagudarna. Innan de fått sin betalning tar de gudinnan Freja som gisslan. Men inte nog med det, i den brutala versionen av Wagners Rhenguldet i kalkbrottet i Dalarna våldtar de också Freja i en stum, extra inlagd scen.

Hösten 2014, Kungliga Operan
Prinsessan Salome i Richard Strauss opera med samma namn är besatt av den allvarsamme, sexualfientlige profeten Johannes, som satts i fängelse av hennes styvfar Herodes. På scenen bär männen kostym, kvinnorna är halvnakna och operans peripeti – De sju slöjornas dans – blir en sadomasochistisk orgie med Salome i koppel.

Fyrkantiga scenerier och övergrepp mot kvinnor är på modet inom svensk opera. Så har det varit i flera år. Avsaknaden av kvinnlig njutning och sex på kvinnans villkor är i stort sett total. Vi anar att det beror på ett strukturellt problem inom genren. Majoriteten av operaregissörerna är män. Bakom många av de senaste årens operapremiärer står ett helmanligt team med regissör, dramaturg, scenograf, ljussättare (medan kostymören ofta är en kvinna). I stort sett alla verk i operarepertoaren är skrivna av män. Huvudpersonen är däremot ofta en kvinna som råkar illa ut, ofta på grund av sitt kön. Man kan fråga sig om det är manliga regissörer/kreatörer som bäst kan skildra kvinnors problem och sexualitet?

Något slags mått rågades när Graham Vick satte upp trettiotalsoperan Lady Macbeth från Mzensk på Göteborgsoperan 2012. Operarecensenten Gunilla Brodrej kritiserade den för att vara sexistisk, för att förhärliga den råa manliga sexualiteten och för att framställa det som om bondflickan Aksiniya var odelat glad åt att bli påsatt bakifrån i en grävskopa medan ett 20-tal män tittade på. Detta resulterade i att Brodrej, på Facebook, blev påhoppad av Göteborgsoperans chefsdramaturg. I tråden som kunde läsas och kommenteras av dramaturgens omkring 500 Facebook-vänner formulerade någon bland annat att Brodrej själv skulle behöva ”ett rejält kylskåpsknull”. Detta blev inledningen till en medial diskussion om kvinnosynen inom operakonsten. Bland andra vittnade operasångerskan Malena Ernman om sina erfarenheter av att bli objektifierad och om hur till exempel vissa regissörer bett henne visa brösten i brist på mera genomtänkta regiidéer.

Vad har hänt sedan dess? Har något blivit bättre? Visar inte våra inledande exempel att kvinnan, i många fall, fortfarande har en utsatt roll på operan? Vi beslutade oss för att tala med några i ämnet väl insatta personer för att få rätsida på vår egen oro över en alltjämt förlegad kvinnosyn i operavärlden. Till att börja med sökte vi upp Gunilla Brodrej.
– Kanske har det blivit lite bättre. Jag har i alla fall inte på länge sett någon tjej som har blivit glad av att bli våldtagen. Det positiva är att många idag har den tidigare debatten som gemensam referenspunkt så att man inte behöver börja från början varenda gång det finns skäl att påtala problemet, som trots allt fortfarande finns.

Magnus Lindman, översättare och dramaturg, bland annat på Folkoperan i Stockholm tror att dilemmat ligger i själva grundmaterialet. Huvuddelen av de operor vi ser idag är skrivna före 1930.
– De allra flesta sådana här historier borde väl helst inte berättas, säger han med ett skratt. Bohème, Tosca och Trubaduren är patetiska berättelser, fulladdade med stereotyper, det kan gälla kön, klass eller etnicitet. De är mest att likna vid någon slags såpahistorier som saknar egentligt litterärt värde. Musiken är fantastisk och visst kan de framföras konsertant, men berättelserna är så problematiska att varje försök att sätta upp dem ofta innebär ytterligare problem. I bästa fall blir dessa försök till en slags rebuslek för oss i den bildade kulturella medelklassen. En samtida romsk tiggare är lika med Carmen och sådana saker.

 OperseminariumMagnusLindman232
Magnus Lindman menar att operaberättelserna saknar litterärt värde. Foto: Jimmy Svensson
 

Lindman påpekar att operabesöken såg annorlunda ut under 1800-talet, då många av de i dag populära klassikerna skrevs. Folk gick till operan för att umgås och småprata alltmedan föreställningen pågick, vilket har påverkat ämnesval och sättet att berätta.
– Talpjäser från 1700- och 1800-talet spelar vi sällan nuförtiden. Och gör vi det, så är det i bearbetade versioner. Men operaverken rör man inte, de framförs helt intakta. Och det är musiken som publiken flyr in i, eftersom texten är så pass bedrövlig. Det är synd om de fantastiska tonsättarna, som ödslade sina liv på så fattiga libretton.

Det må var manligt på operan, men inledningens Salome-exempel regisserades av en kvinna, nämligen Sofia Jupither, som tidigare främst har arbetat med teaterpjäser av Lars Norén, Henrik Ibsen och Jon Fosse. Det är alltså i första hand det psykologiska dramat och skeendet som intresserar henne. Det var också det som fick henne att tveklöst tacka ja, då Kungliga Operans vd Birgitta Svendén frågade henne om hon ville ta sig an paketet Stemme (Nina), Strauss (Richard) och Salome.
– Jag älskar Strauss musik, säger hon. Det finns en inneboende psykologi i den som intresserar mig mycket. I Salome går det att närma sig varje roll inifrån.

SOFIA JUPITHER
Sofia Jupither regisserade Salome på Kungliga Operan. Foto: Annika af Klercker/SCANPIX
 

Så Salome fick det bli. Berättelsen om prinsessan som är åtrådd av männen och van att få det hon vill ha. Tills hon möter Johannes Döparen, han som bara ser Gud och inte är ett skvatt intresserad. Något som får henne att begå den mest förnedrande av handlingar – att strippa för sin styvfar Herodes.
– För att förstå De sju slöjornas dans måste man förstå de skeenden som leder fram till dansen. Salome kommer från en fullkomligt dysfunktionell familj, där dekadensen är utbredd. Så möter hon en man, som står för en helt annan extrem. Han är en fundamentalist som talar om renhet och Gud. Han är också den förste som säger nej till henne. Detta sammantaget gör henne besatt. Så gör hon det som alla kvinnor, och kanske även män, gör någon gång. Hon går över sin egen gräns för att få det hon vill ha. Herodes lovar att hon får önska sig vad hon vill bara hon dansar för honom. Därför går hon mot sig själv och låter sig utsättas för övergrepp i dansen.

De sju slöjornas dans är en nyckelscen i Salome. Efter den scenen är alla rollfigurer i operan i någon mån förändrade, menar Sofia Jupither, i synnerhet Salome själv, som i hennes version krigsmålar sig före dansen.
– Vanligt är att man i De sju slöjornas dans låter baletten komma in och göra något snyggt. För mig skulle detta, att låta henne rätt och slätt strippa för sin styvfar, vara ett ytligt sätt att reproducera en stereotyp bild av kvinnan. Jag ville att det övergrepp som sker i dansen skulle vara just så brutalt att det överensstämmer med Salomes psykologiska process. Hon går frivilligt in det övergrepp som dansen innebär, men det är inte desto mindre ett övergrepp.

Före dansen krigsmålar hon sig. Vad betyder det?
– Precis som varje soldat sätter på sig en rustning innan han går ut i strid, är det för henne ett sätt att kliva in i en roll och skydda sig själv. När hon efteråt torkar bort sminket är det i ett försök att bli ren igen, men det går givetvis inte att få en sådan handling ogjord.

Övergreppet är brutalt och utstuderat. Finns det en fara i att du ändå i och med denna bild, reproducerar en stereotyp bild av kvinnan som offer?
– För det första ser jag inte Salome som ett offer, jag försöker visa vilka psykologiska skeenden som leder fram till de val hon gör. Men frågan har jag förstås tänkt på. Det jag har kommit fram till är att det enda jag kan göra är att gå tillbaka till verket och följa den psykologiska kurva jag hittar i det. Jag tror att min uppgift som konstnär är att reflektera över och problematisera världen.

Men tyvärr tycks inte alla konstnärer fördjupa bilden av kvinnan på det sätt Jupither eftersträvar. Genusvetaren och dramaturgen Lisa Lindén, som även har studerat talteater ur genusperspektiv har ofta blivit chockerad över hur det ser ut på operascenen.
– Vissa gånger kan det vara exceptionellt i sitt uttryck, vad gäller sexualiserat våld och stereotypa könsroller, säger hon. Inom film och teater har man tagit den diskussionen redan, men inte inom operan.

Hur ska man skildra orättvisa relationer?
– Om man vill visa en kvinna som utsätts för något så bör man idag, 2014, också ge henne en röst på något vis. Om inte i samma föreställning, så i ett programblad eller liknande. Annars förstärker man bara samma bild om och om igen. Framför allt handlar det om att göra medvetna val.

Många menar ju att just de explicita scenerna, till exempel sexövergrepp, är ett sätt att modernisera?
– Att använda en ”porr-estetik” är i sig inte en modernisering, utan bara en sexualisering. Det finns inget nytt i det. Att modernisera handlar om att försöka vända och vrida på saker, komplicera och sätta saker i en ny kontext. Man kan inte låtsas att man moderniserar genom att till exempel ta av tjejerna ännu mera kläder, säger Lisa Lindén.

Mellika_fotoMarkusGårder
Mellika Melouani Melani är konstnärlig ledare på Folkoperan. Foto: Markus Gårder.
 

Men vilken väg ska man då gå om man, trots ålderdomliga könsroller, vill bjuda publiken på de klassiska operorna? Mellika Melouani Melani, konstnärlig ledare på Folkoperan, med kraftigt moderniserade och dekonstruerade operauppsättningar som Maskeradbalen, Carmen och Rigoletto bakom sig, letar ständigt efter en väg att tackla stereotypa mönster vad gäller kön på scenen.
– Man kan inte blunda för det som finns i materialet. Man måste hantera det, vilket går att göra på en massa olika sätt. Det här talar jag ofta om med mina akademiska vänner. De vill gärna göra bilden rätt.

Vad menar du med rätt?
– Om världsbilden är oattraktiv och unken vill de göra den fräsch och mer attraktiv, det vill säga göra det så att kvinnan inte blir offret. Men då menar jag att det blir en utopisk bild. Istället tycker jag att man kan komplicera den manliga maktdominansen på andra sätt. Jag har många gånger medvetet jobbat med negativa strukturer. Om jag upptäcker något unket postkolonialt, en sunkig mansdominans, rasistiska mönster, så kan jag, som regissör, i stället välja att plocka fram och synliggöra just detta. Publiken får då väldigt väl känna vad de själva tycker i stället för att bli matade med en färdig bild. Flera av mina vänner från akademien säger att ”så där kan du väl inte göra”. Men jo, vi konstnärer kan göra det. Vi kan pröva världen, istället för att måla upp utopiska världsbilder. Jag skulle vilja säga att det är därför vi har konst!

Läs också Nummers tidigare artiklar om operasexism:
Operan gör upp med sexismen
Opera – en manlig historia
Recension av Lady MacBeth från Mzensk
Recension av Lucrezia Borgia

* Denna text är tidigare publicerad i Tidningen Vi nr 5.2014

Anna Hedelius och Ditte Hammar

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare