Malmöbaserade Khamlane Halsackda är kanske mest känd för den svenska publiken för sina återkommande samarbeten med koreografen och dansaren Emma Ribbing och som tidigare medlem av Rörelsen i Malmö. Men Halsackda, som har sina rötter i London och Vientiane (Laos) har även en internationell meritlista och är bland annat Associate Artist på Step out Arts i London.
På Dansstationen får publiken först ta del av Yellow Card som gör sin urpremiär på Dansstationen. I Yellow Card är det Halsackda och dansaren Rumiko Otsuka som utforskar sin egen och samhällets syn på sina asiatiska identiteter. Koreografin blandar friskt traditionella asiatiska dansstilar som kabukin med modern dans och skämtsamma inslag. Ständigt återkommande och som en slags grundbult i hela koreografin är en pose de båda skådespelarna intar som leder tankarna till en sådan där liten prydnadskatt man ofta ser i asiatiska restauranger eller skyltfönster.
Och det är just här vi finner kärnan, i det överdrivna, det extrema. Ena stunden hoppar de två dansarna runt och skriker ”fuck- shit- shit – fuck – fifty dolla” för att i nästa stund befinna sin i långsamma meditativa rörelser med århundraden på nacken. Det är de extrema bilderna av Asien, karikatyrerna, Hello Kitty-kitsch samsas med österländsk mystik.
I andra delen A Single Act (från 2010), är Halsackda ensam på scen. Verket har en mer lågmäld ton och istället för den yttre blicken utgår vi nu ifrån det egna jaget och sökandet efter kärlek. Lugnt, nästan trevande, förklarar Halsackda att hans kärlek lämnade honom för en annan. Resten blir en resa och ett sökande, i dåtid som i nutid efter sätt att hitta kärleken och hålla kvar vid den. Talade partier varvas mycket fint med koreografin och med enkla medel drivs berättelsen framåt.
Yellow Card och A Single Act är dansföreställningar med ett oerhört starkt narrativ. De talade partierna skapar förutsättningar för att ta in dansen på ett helt annat sätt än i en traditionell dansföreställning. Allting är ytterst genomtänkt och varierar fint i tempo och ton. De båda föreställningar löper naturligt in i varandra och lyckas verkligen säga något om hur identiteter skapas, projiceras och uppehålls i vår tid.
Loading ...
