En hjälte är en hjälte, är en …? I fredags var väntan över för alla som har längtat efter del två i Charlotte Engelkes Wagnersvit, som inleddes med Miss very Wagner (2006).
I den nya delen, Siegfried – The very Wagner hero hour, har Engelkes lierat sig med en av den svenska performancescenens mest udda aktörer, Lindy Larsson.
Tillsammans vänder Engelkes och Larsson lustfyllt ut och in på hjältebegreppet så som det tolkas genom hjältarnas hjälte – Richard Wagners Siegfried. Siegfried är en hjälte och hjältemod krävs av Lindy Larsson eftersom Engelkes låter honom inleda föreställningen med Siegfrieds smidesvisa, en av de tuffaste arior som har skapats för en tenor.
Utan någon som helst startsträcka kastar sig Larsson rakt in Engelkes version av denna aria. En bedrift som gör honom till hjälte i mina ögon.
Larsson är för övrigt ett klockrent val för denna roll eftersom han förmår ta fram Siegfrieds motsägelsefullhet. Paradoxalt nog låter Wagner sin störste hjälte ofta balansera på gränsen till antihjälteskap. Denna komplexitet passar Larsson som hand i handske eftersom han lyckas ge allt han tar sig för en märkligt skruvad kvalitet.
Med sin Siegfried går Engelkes elegant in i och ut ur Wagners Siegfried utan att tappa tråden en enda gång. Liksom Wagner skapar hon ett allkonstverk där hon använder hela sin rika sceniska fantasi.
Även om Larsson är huvudperson är Engelkes själv ingen bifigur – vare sig hon agerar dvärgen Mime, valkyrian Brünnhilde, draken Fafner eller sjunger har hon samma starka närvaro som alltid.
Resultatet blir en intelligent, humoristisk och gripande skildring av de absurda, och många gånger rätt omänskliga omständigheter som skapar en hjälte. Slutbilden där man endast ser Larssons gulmålade huvud sticka upp ur en (lik?)säck efterlämnar en känsla av stor ensamhet.
Jag hoppas verkligen att det inte dröjer fem år till del tre i Engelkes Wagnersvit.
Loading ...
