John Daszak i titelrollen skrämmer i sin hjärtlösa behandling av lärlingen John (Niklas Hjelmvik). Foto: Markus Gårder
Recensioner [2013-05-06]

Hjärtlöst till havs

Peter Grimes av Benjamin Britten/Montagu Slater, efter ett poem av George Crabbe
Scen: Kungliga Operan
Ort: Stockholm
Dirigent: Lawrence Renes
Regi: Johanna Garpe
Scenografi: Per A Jonsson
Kostym: Nina Sandström
Ljus: Thorsten Dahn
Koreografi: Gunnlaugur Egilsson
Medverkande: John Daszak, Ingela Brimberg, Gabriel Suovanen, Marianne Eklöf, Marianne Hellgren Staykov, Vivianne Holmberg, Niklas Björling Rygert, Kungliga Operans kör och Kungliga Hovkapellet
Länk: Kungliga Operan


RECENSION/OPERA. Johanna Garpes uppsättning av Benjamin Brittens Peter Grimes är bistert ödesmättad. Men operans galleri av bisarra personligheter blir aldrig mer än krumelurer i marginalen tycker Sofia Nyblom.

Det finns två huvudpersoner i Benjamin Brittens mest betydande opera: den ena är den ensamme fiskaren Peter Grimes – i John Daszaks gestalt skrämmer han i sin våldsamhet – och den andra är det nådelösa havet. Havet brusar i körsatserna och i orkestersvallet, som en bakgrund till individens kamp mot ett nådelöst öde och en hjärtlös mobb.

Det är en sorglig historia – lika sorglig som Alban Bergs berättelse om soldaten Wozzeck, som drivs att bringa sin älskade om livet och sedan dränker sig själv. Men Britten, som härstammade från Suffolk, ska ha känt igen sig i George Crabbes poem om gamlingen och havet, och hans opera rymmer både medkänsla och humor – ett stråk som här förblir underordnat tragiken.

Per A Jonssons klaustrofobiska scenrum behåller karaktären av domstol till och med när vi i sista scenen befinner oss på stranden. En domstol där ortsborna in i det sista kämpar för att städa bort och utplåna allt som inte är rätlinjigt och begripligt. Vi befinner oss i rashygienens epok: from psalmsång är lika sammanhållande som energiska gymnastikövningar och en fördömande hållning. Kungliga Operans kör är helt enkelt lysande, både vokalt och spelmässigt, i rollen som dömande, hjärtlös mobb.

Trots kravet på strömlinjeformat beteende visar den lilla byn upp flera exempel på motsatsen: den Miss Marple-aktiga Mrs Sedley (Agneta Lundgren), som eggas av sina mörka konspirationsteorier. Och tvillingsystrarna (Vivianne Holmberg och Marianne Hellgren Staykov), som vägrar äktenskap – eller åtminstone sex – om de inte får inge tresamhet med den uppvaktande Swallow (John Erik Eleby). Så varför kan kärleken från naivt trosvissa Ellen Orfords (svidande vackert tolkad av Ingela Brimberg) inte frälsa Grimes – varför, som kvinnorna beklagar sig i en lyriskt skön kvartett, är det så svårt för människorna att älska varandra?

Garpe ger inga svar, men visar samma ömhet för Grimes öde som för de utsatta pojkar som mist livet i hans tjänst – bland annat genom att rollbesätta lärlingsrollen med Niklas Hjelmvik, själv född med Downs syndrom. När Grimes skickar i väg sin lärling i döden är det en handling som är raktigenom omedveten, men inte desto mindre hjärtlös. Lika hjärtlös som mobbens jakt på Grimes, och ordern från sjökapten Balstrode som skickar ut honom till havs. I slutscenen häver sig dyningen som en gigantisk, musikaliskt stegrande snyftning, för att sedan lägga sig resignerat till ro. Det är smärtsamt vackert.

Se även andra operor av Benjamin Britten: Gyllene skeppet, premiär Kungliga Operan 18 maj; En midsommarnattsdröm, premiär Läckö slott 13 juli: The Rape of Lucretia, Vattnäs Konsertlada, nypremiär 12 juli.

Sofia Nyblom

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (10 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

2
  1. Pingback: Peter Grimes säsongens sista succé på Kungliga Operan – stående ovationer | Operalogg

  2. birgitta dock 2013-05-23 07:23

    Fantastiskt bra, helt enkelt en av de bästa föreställningar vi sett! De är ett antal, under ca fyrtio års tid!