folkefiendeSTORHuvudfiguren Stockman, här med förnamnet Leif efter Andrée, är en ”jobbig jävel”. Foto: Petra Hellberg
Recensioner [2014-12-09]

Ibsens lustspel placerat på lyxspa

En folkefiende av Henrik Ibsen
Scen: Kulturhuset Stadsteatern
Ort: Stockholm
Bearbetning och regi: Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym: Erlend Birkeland
Ljus: William Wenner
Ljud: Lisa Norman
Mask: Anna Jensen Arktoft
Medverkande: Leif Andrée, Kajsa Ernst, Louise Peterhoff, Cilla Thorell, Niklas Falk, Jörgen Thorsson, Andreas Kundler, Jan Mybrand, Peter Eggers
Länk: Kulturhuset Stadsteatern


RECENSION/TEATER. Alexander Mørk-Eidem delar ut dagsaktuella smockor i sin samtida tolkning av Henrik Ibsens En folkefiende. Maina Arvas ser en kaosartad fullträff på Kulturhuset Stadsteatern.

Det finns uppsättningar där det ser ut som om alla som arbetar på och bakom scenen har en hemlighet ihop. De vet något tillsammans – även om det kanske inte går att artikulera verbalt. De har den här egna världen som de gemensamt utgör, åtminstone i tre timmar och tio minuter inklusive paus.

Jag säger inte att allt är harmoniskt och att inget skaver i En folkefiende på Kulturhuset Stadsteatern, tvärtom är det kaos (och det är ytterligare en komplimang). Utan att här finns en konstnärlig helhet så stark att den går att ta på. När alla teaterårsbästalistor för länge sedan har påbörjats, eller redan är klara, glider Alexander Mørk-Eidem självsäkert in i elfte timmen och sopar banan.

Han är känd för livgivande nyläsningar av klassiker, som Anton Tjechovs Tre systrar eller Rudyard Kiplings Djungelboken. Nu har han från den senare tagit med sig både boxhandskarna och Baloo. Nej, jag menar Leif Andrée – för denne skådespelare gör alltid rollen till sin och bara sin, och är här följaktligen doktor Stockman och ingen annan (fast med något av Baloos punch?).

Henrik Ibsen själv kallade den ett lustspel, och visst är stämningen munter när ensemblen presenterar sig och pjäsen från 1882, som de ironiskt utropar har ”noll relevans för oss” här i dag. Det ska dock visa sig att den har osannolikt stor och allvarlig relevans, just för oss här i dag. Mørk-Eidem håller skickligt bearbetningen nära originalet samtidigt som han gör pjäsen till sin egen. Eller snarare samtidens.

Huvudfiguren Stockman, här med förnamnet Leif efter Andrée, är en ”jobbig jävel” som vet hur allt ligger till och förolämpar folk till höger och vänster, men som de flesta låter hållas eftersom han är svinigt charmig men framför allt doktor på det lyxspa som har fått staden på fötter.

När han blir övertygad om att badvattnet är förgiftat påbörjar han en kamp – mot etablissemanget och folket, för det han anser vara sanningen – som blottar honom som antidemokrat (eller får vi kalla honom neofascist?) med en nazist som våldsam medhjälpare (här kommer boxhandskarna in).

På vägen hinner smockor delas ut till höger och vänster och uppåt och neråt i dagsaktuell debatt. Ingen tolkning är självklar. Ingen är enbart god eller ond, men de flesta sviker sina ideal: Cilla Thorells stabilt slingriga kommunalråd, Jan Mybrands ormiga samhällstopp, Andreas Kundlers hipsternervige tidningsredaktör, Louise Peterhoffs explosiva dotter och så vidare … alla i ensemblen spelar fantastiskt.

De både bygger upp och river ner sin gemensamma värld av papprullar, färgpytsar och markeringstejp, slugt uppfunnen av scenografen Erlend Birkeland. De kliver i och ur rollerna, driver hänsynslöst och underbart med publiken, politiken, teatern, och utsätter dig för precis vad du behöver för att orka med ett extra val.

Maina Arvas

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (3 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare