Då människan inte verkar lära sig av historien ter det sig logiskt att Tadeusz Slobodzianek sätter oss i skolbänken och låter sitt drama Vår klass bli en historielektion i fjorton kapitel vi aldrig glömmer. Inspirerad av den verkliga pogromen i den polska byn Jedwabne 1941, då den katolska befolkningen hämnades den judiska och deras stöd av ryssarnas ockupation. Massakern skylldes på nazisterna men avslöjades sedan ha utförts av egna landsmän.
Sutodas ”öststatsdoftande” festlokal med stroboskopeffekter, girlanger och spetsdukar står i bjärt kontrast till den klassfest från helvetet som snart kommer att utspela sig. En dov ton maler förebådande under den harmoniska stämningen i en samskola i 30-talets Polen där eleverna, hälften judiska hälften katoliker, fortfarande sjunger oskuldsfulla ramsor, öppet delar barnatro och glödande när storslagna pilot- och skådespelardrömmar. Men snart sås split med politiska och religiösa förtecken och en tilltagande våldsspiral sätts i spinn.
Galeasens föreställning flyter inte i blod men är likväl starkt fysiskt drabbande. Vi behöver inte se hjärnsubstansen på kavajslaget för att greppa bilden. Regissören Natalie Ringler litar på styrkan i texten och låter musik, sång och rörelse bli lika naturliga inslag som att en ballong antar mänsklig skepnad. Personerna befinner sig i alla sina åldrar där de döda vandrar vid de levandes sida som eviga påminnelser. Ensemblen som hela tiden befinner sig på scenen turas om att berätta genom i en verkningsfull glidning mellan återberättande och gestaltning.
Skådespelarinsatserna är lysande både som del av kollektivet och sina enskilda öden. Freddy Åsbloms Jakub som efter inledningens upprymdhet naglar oss med allvarlig skärpa, Johan Wahlströms Zygmunt som med utstuderad arrogans utför och skryter om sina dåd eller Carl Magnus Dellows Menachem som förlorar sig i vedergällningens återvändsgränd. Monika Stenbecks Rachelka som pragmatiskt konverterar till Marianna och och Peter Luckhaus Wladek som tar klivet ur den stillatigande massan. Pierre Wilkner som svajande präst med gott öga till smågossar. Men det är Lina Englunds Dora som med sitt spädbarn tryckt mot bröstet beskriver livets sista minuter innan förvandlas till ett brinnande inferno som etsar sig kvar.
Pjäsen svävar trots utgångspunkten i andra världskrigets förbrytelser i ett tidlöst universum där samma våldsmekanismer triggas gång på gång. Hur lätt uppstår inte känslan av ”vi” och ”dom” och forna kamrater förvandlas till varandras åklagare och bödlar. I slutet läser den åldrige rabbin Abram (en kraftfull och känslig Hannes Meidal) en av de som klarat livhanken genom att tidigt emigrera till USA en bön för de hädangångna. Men också för sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn vars alla namn han läser upp. Som en besvärjelse och en vädjan. Om vi överger tron, eller om Gud nu inte finns, låt oss sätta tron till den enskilda människan.
Loading ...
