Stephen Kings förstlingsverk Carrie blev omedelbart en succé då den kom ut. Den har behållit sin status som kultbok – och sedermera även kultfilm – genom tiderna. Historien om den udda mobbade flickan, uppvuxen med sin galna och superreligiösa mamma, har gripit många. Och många har med tillfredsställelse följt den upprättelse Carrie når genom att släppa loss sina hemliga krafter och hämnas sina plågoandar i skolan. Det kostar mycket blod och förödelse, men det är det värt!
Och vilken annan premiär passar bättre på en långfredag än teaterversionen av denna historia? Lidande och död och den stundande återupprättelsen!
Ingen kärlekshistoria är resultatet av ett fritt arbete kring Carrie, enligt programmet. Ja, det är en etyd i Teater Aktörs tappning, med en ensam skådespelare på scenen. Ett solostycke bemästrat till fulländning. I Ulrica Almgårds regi tillför Åsa Gustafssons gestaltning av Carrie så mycket mer i gastkramande psykologisk trovärdighet och djup.
Scenen verkar vara helt naken i början, så när som på en ensam gungstol som ställs i fokus. En skarp ljuskägla skär ut den ur det omgivande mörkret. Då och då får den sig en knuff av en osynlig kraft. Carrie har dödat sin mor – men är hon fri? Med spattiga rörelser, spretiga fingrar och uppspärrade ögon rör hon sig som en marionett över scenen. Vem drar i trådarna?
Medan Carries förfäran växer – förutom i några exalterade ögonblick då allt tycks kunna ställas till rätta – bemäktigar hon sig scenen i ett allt vildare tempo. Hon blir ett med tingen. En obändig inre kraft driver henne att förgöra dem vars sällskap hon åtrådde. Det säreget expressiva kroppsspråket påminner nu stundtals om Cullbergballettens.
Allt slutar i en oundviklig undergång. I bakgrunden hänger Jesus på korset, lammet som tar på sig våra skulder men som även är den gode herden vid vars fötter man finner den eviga vilan.
Även om pjäsen till innehåll och händelseförlopp inte skiljer sig från sin förlaga, har greppet att låta huvudpersonen ensam bära upp hela handlingen skärpt uppmärksamheten mot djupet av utanförskapets ensamhet och olycka.
Teater Aktörs föreställning är ett lysande exempel på att det nu finns så mycket bra teater som framför allt de fria teatergrupperna står för. Detta är en suverän föreställning där allt och alla medverkar till en odelbar helhet: ljuset som skapare av både fysiska och inre rum (Emma-Kara Nilsson, My Persson och Hans-Åke Sjöqvist) och den symbolmättade scenografin (Sara Myrne och David Ohlsson). Ljudkulissen som specialskrivits för föreställningen av Simon Ohlsson från bandet Silverbullit beledsagar och föregriper händelseutvecklingen, och Tinna Wejståls strama kostymering understryker på ett subtilt sätt Carries vingklippta natur.
Efter föreställningen går man hem med en stark känsloupplevelse men också med huvudet fullt av tankar om hur stark vår längtan efter gemenskap egentligen är.
Loading ...
