Inget drömspel

En tredjedel av Sveriges befolkning har sömproblem, så det är ett angeläget ämne som tas upp i Carl Unander-Scharins nyskrivna Sömnkliniken. Här är det Isabella som har svårt att sova sedan något hänt henne när hon besökte sin före detta pojkvän. Hennes nuvarande man Gunnar försöker trösta henne och få henne att berätta vad som hänt men får inget svar. Isabella läggs därför in på en sömnklinik där hennes drömmar mäts med elektroder på huvudet.
   Men sjukhuslugnet bryts när hon upptäcker att någon under natten har målat läppstift på hennes mun. En i personalen är också misstänkt lik hennes ex-pojkvän.

Ann-Christine Larsson är mycket bra som den plågade Isabella, hon lyckas vara både sceniskt och röstligt intressant hela vägen i sitt krävande parti.
   Men historien i övrigt blir alltmer rörig. Det är svårt att höra texten och varken musik eller spel hjälper till att göra handlingen tydlig. Hade föreställningen hållit sig kvar i det hisnande ingenmanslandet mellan dröm och vakenhet hade det fungerat utmärkt, men det urartar istället till en ganska klichéartad dussinhistoria om sexuellt våld. Vem som gjorde vad blir viktigare än att utforska sömnens gåta.
   De övriga patienterna på sömnkliniken hade gott kunnat få ta mer plats med sina individuella krämpor. Här hade funnits möjlighet att skildra hela spektrumet mellan snarkare och sömngångare för att få det hela mer komiskt och levande.

Musiken bygger mycket på upprepade små strofer, vilket ger ett meditativt flöde som passar temat. Udda inslag som dragspel, klockor och en stor blockflöjt skapar personlighet och lokalfärg till de olika miljöerna.
   Men jag hade ändå önskat mer variation i både scenerier och musik. Vakenvärlden och drömmen låter nästan likadant och Isabellas hem känns lika sterilt och sjukhusartat som själva sömnkliniken. Jag saknar också riktiga arior, där sångarna får ta ordentlig plats och känslorna fördjupas.
 
Föreställningen saknar inte roliga inslag, till exempel kommunicerar den kufiska överläkaren på sömnkliniken till en början enbart genom att spela flöjt. Projektioner på väggarna illustrerar snyggt och humoristiskt Isabellas nattliga visioner.
   Men trots allt blir helhetsintrycket taffligt: ljus läcker ut genom kulisserna lite här och där, möbler och kläder verkar slarvigt hopsydda och framför allt verkar sångarna inte själva trygga i historien.