Harry Schein har kompisar som heter Ingmar (Bergman), Liv (Ullman), och Harriet (Andersson). Han är gift med Ingrid (Thulin) och har haft en fling med Käbi (Laretei). I går morse slog han Olof (Palme) i tennis. Samma kväll bjuder han mig på middag i sitt tjänsterum på Filmhuset i Stockholm. Jag och fem andra gäster sitter runt superellipsbordet, äter räkcocktail och skinka med melon (Harry verkar ok med att jag petar bort skinkan) och smuttar på varsitt glas vitt. Dunlopväskan med hans tennisracket står i ett hörn av rummet, där bakelittelefonen vittnar om att vi backat ett par-tre decennier från smartphoneeran.
Själv slår sig Harry Schein ned i sin Wegner Oxen-stol och dricker två glas Cutty Sark whisky. En flaska med favoritmärket är placerad i rummets specialbyggda barskåp, snyggt gömd bakom en lucka i träpanelen. Han fingrar på ett paket Kent också, men tänder aldrig. Viss respekt får man ju visa när man flyttar 70-talet in i det rökfria 2010-talet, även om man, som regissör Erik Gavelin, är ytterst noga med de tidstrogna detaljerna.
Den offentliga människan heter dramatikern Joakim Stens biografiska berättelse om den intellektuelle playboyen Harry Schein, östterikaren som 1938 kom som ensamkommande fjortonåring till Sverige på flykt undan nazismen i Europa. I sitt nya hemland gjorde han sig ekonomiskt oberoende inom vattenreningsbranschen och grundade Svenska Filminstitutet före 40 års ålder.
I Eli Ingvarssons gråsprängda gestalt är det så långt det är möjligt människan bortom offentligheten vi träffar, människan innanför de många lagren skal på Peer Gynts berömda lök, för att låna huvudpersonens egen liknelse. Sten har inspirerats av Scheins självbiografiska böcker Schein (1980), Makten (1990) och Sluten (1995) och Ingvarsson gestaltar en förhållandevis bräcklig man, likt Henrik Ibsens Gynt klart orolig över om det över huvud taget ska finnas något innanför de där lökskalen.
Året är 1978 och han ska snart avgå från sin post som vd och styrelseordförande för Svenska Filminstitutet. Som starkt knuten till det socialdemokratiska partiet och en (för?) stark ledare passar han inte på posten i Thorbjörn Fälldins borgerliga regering. Men vilken roll ska han ta när han efter femton år kliver ut genom det filmhus han rent bokstavligen varit med om att bygga? En permanent flytt till hustrun och filmstjärnan Ingrid Thulin i Rom är inget alternativ; att dela det lilla livet går dem på nerverna. Men klarar han över huvud taget av ett liv utanför händelsernas centrum? Räcker det med att smutta på drinkar under parasollen på en fjärran strand?
Eli Ingvarsson hittar Scheins persona (som det ju går att närstudera i tex Här är ditt liv–programmet från 1984) i brytning och kroppspråk. Han är en karismatisk och halvt bruten man, som bjuder in oss, möter våra blickar bakom sina tonade 70-talsglas och ber oss förstå existentiella funderingar han själv inte kan begripa. I just de funderingarna är filmmogulen som vilken livskrisande kompis som helst.
* Föreställningen är en del i Examen Scenkonst 2013, Stockholm dramatiska högskolas projekt för skolans avgångselever. Årets Examen Scenkonst 2013 är 17 till antalet och kommer att spelas på en mängd olika platser: Lejonkulan på Dramaten, Stockholms stadsteater, Teater Tribunalen, i en lägenhet, Stockholms dramatiska högskola, Dansens hus, ev turné med Parkteatern, KTH, Uppsala stadsteater, Ung Scen/Öst i Linköping, DOCH samt en turné till Sydafrika. Läs om alla föreställningarna här.
Loading ...
